Tacksam ❤️

När livet vänder upp och ner på tillvaron, känslorna åker dalbana, svårigheter och motgångar gör att en fungerar sämre och olika processer går trögt. Livet är som en berg o dalbana och det kan ibland kännas tufft att hänga med i svängarna. 

Jag tittar från ett högre perspektiv och försöker hitta en röd tråd i min tillvaro. De senaste åren har varit en stor förändringens resa för mig. Lika stor som det innebar att flytta hemifrån och stå på egna ben, föräldraskap. Länge blev föräldrarskapet viktigast o äktenskap förvandlades snabbt till slentrian. Något saknades, jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Inte förrän fram till den dagen för några år sedan. 

Var under flera år uppretad, irriterad och arg på systemet i samhället, de regerandes beslut utifrån de hårda besparingar som drabbade både mig själv, mina barn och närmaste när det skars ner och in på både skola och sjukvård. Tvingades se på när svårt cancersjuk närstående inte fick tillgång till den hjälp hon behövt långt innan hon fick den. Tvingades under tandgnissel försöka förstå de allt större klasserna mina barn tvingades gå i,, den bristfälliga hjälp till extra stöd i matten som erbjöds där lärarna försäkrade att det inte alls var så illa som min dotter berättade för mig, att hon förstorade upp! Blir så Ledsen bakefter när jag pratar med min dotter och det framkommer ännu mer så som hon en  gång försökte berätta! Tvingades trots kamp ställa om min egen tjänst till blandat dag/natt tjänstgöring tillsammans med alla mina kolleger.   

Många är de frågor som efter hand och med tiden satt sin prägel i mina tankar och åsikter. Som vinklat mina skrivna inlägg i blogg, artiklar som delats och inriktningar på samtalsämnen. Valåret 2014 fattade jag ett beslut efter att ha väckts ur långvarig dvala. Det hade blivit dags för mig att deltaga i kampen mot de djupa orättvisor som uppstått senaste åren som framförallt drabbat välfärden så hårt. 

Min egen far sa: -"enda chansen att kunna påverka är genom att engagera sig politiskt". 

Från första början var tanken att bli fackligt ombud men strax väcktes min nyfikenhet även inför möjligheten att kunna påverka genom politiken.

Gick med i det parti som stod mitt hjärta närmast och invigde medlemskapet i 1 maj tåget. Ivolverafes snabbt i valkampanjen. Träffade flera nya bekantskaper, trevliga och givande möten med fantastiska människor som peppat, inspirerat och bara gett mig sån ofantlig energi och glädje. Vilken kraft vi blir när vi går ihop och tillsammans kämpar för en sak vi gemensamt tror på. Solidaritet! 

Valet ledde till seger men dessvärre inte i majoritet. Är övertygad om att vi förlorat på det eftersom satsningarna gått trögt. Vissa satsningar har faktiskt lett till att åtgärd slagit fel ex FK. Det behöver omedelbart rättas till liksom denbedrövliga processen av LSS. Mycket återstår framåt. Hur vinner vi nytt förtroende när satsningar som genomförts fortfarande inte syns eller nått ut i samhället? Eller gått fel? Vad vi måste ha är majoritetsstyre nästa år och för att få det behöver vi vinna fler väljare. 

Jag väcktes även av en förälskelse 2014, en kärlek så stark att jag nästan åts upp av den i början. En ickebesvarad, men som ändå tycks osläckbar ❤️ Det är fantastiskt vad känslor kan åstadkomma med en. På både gott o ont. Har naturligtvis haft och närt en tro ett hopp om att något ska hända, behöver intala och få mig själv att förstå att den kärlek jag känner endast är från mitt håll men att den är viktig eftersom jag alltid kommer finnas där som stöd och ge styrka närhelst det behövs. Är den mest vackra kloka o underbara jag träffat ❤️ behöver vänskapen med min likasinnade och få känna den närhet jag ändå får uppleva genom utomordentligt fint samarbete. Tacksam 🙏 

Det viktiga nu är att fortsätta blicka framåt, kämpa för det vi tror på och leva livet fullt ut. 

Livet kan aldrig tas för givet, mycket kan hända precis närsom helst 

Lite stöd känns allltid skönt

Nattens ömma moder

Påskhelgen är över men firades inte i traditionell anda denna gång. Vi hade en 50 års jubilar dvs maken ;-) firades genom fin minnesvärd konsert med Simple minds i Köpenhamn, hotellövernattning på fantastiska 26 våningsplanet på SAS Radisson. Pampigt och underbart på alla sätt. 

Jobbat nattpass som inleddes nästan i direkt anslutning till Socialnämnd, aningen trött denna natt som var väldigt lugn, fick gå hem lite tidigare. Sovit länge men oroligt och känt mig jagad av konstiga drömmar som inte går att återge pga snabb glömska. 

Sonen lagade lunch känns lite lyxigt att vara den som ibland blir serverad ❤️ lugn och skön dag, kopplar av lite, påskpynt ska ner dock inte så mycket framme. Möte med 1 maj kommittén ikväll, trevligt, plakatverkstad mm. 

Tjejmiddagen avblåst imorgon tyvärr, sjukdom har satt käppar, jag som sett så fram emot lite mys, god mat och trevligt småprat. Hade behövt lätta upp sinnesstämningen. 

Kämpar på och höjer blicken försöker hitta fokus. Känslor är jobbigt, påverkar mig mycket just nu och känner bara denna längtan. Önskar stort efter förändring, vill ... men hur blir det? 

Tror du på sagor.. med lyckliga slut?

Så länge en inte ger upp finns det alltid hopp om förändring. 

Innehållet i våra tankar är viktiga eftersom vi drivs av dessa. 

När vi med liv och lust ger oss i närstrid för att uppnå något vi verkligen brinner för, är det få saker som kan stoppa oss ❤❤

Betydelsen av att inse och förstå att den enda styrka en behöver kommer inifrån. När vi tror på oss själva och känner oss trygga i våra tankar och övertygelser, byggs automatiskt en kraft och styrka upp inifrån ❤  den kraften blir sen moroten och drivet i de olika utmaningar vi kan komma att ställas inför. Samtidigt när en uppnått en viss grad av trygghet, kan det även öppna ögonen för nya intressanta händelser som en plötsligt känner engagemang för. 

Ja jag tror på sagor .. hur de slutar beror på hur en tolkar 😉

Viktigare än någonsin!

När alarmet väckte mig imorse ville jag helst bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. En förkylning på gång som gjorde att kroppen kändes allt annat än alert, halsen skrovlig och irriterande sveda i ögonen. Suck! Men jag var tvungen att stiga upp eftersom vi fått en läkartid på vårdcentralen till min son. 

Tyvärr hade även min son drabbats av elaka förkylningsvirus, var värre däran än jag. In med Alvedon och iväg till doktorn. Undersökning och provtagning samt remiss till barnkliniken. Därefter paus med mysfika på Espresso House innan utvecklingssamtalet på skolan. Väl hemma igen stöp sonen i säng febrig och trött, frös lite själv så kröp ner i soffan under en filt. Bestämde där och då för att skippa ett viktigt möte inne i Malmö om nya sjukhusbygget. Kände att jag inte orkade och att jag förmodligen inte skulle vara till någon hjälp ändå eller kunnat tillföra något  klokt.

Tänkte istället försöka närvara på ett styrelsesammanträde med internationella S föreningen lite senare. 

Kopplade på webben och passade på att följa regionfullmäktige, imponerad som alltid över våra duktiga regionråd, kul att få följa repliker och genmälen. 

En artikel jag läste på nätet berörde mig starkt och gjorde mig riktigt förbannad. Handlade om en religiös friskola i Stockholm där det uppmärksammats att det gjordes skillnader på pojkar och flickor när de åkte buss. Pojkar fick kliva på i främre delen medan flickorna skulle kliva på i bakre delen av bussen, alla flickorna satt således i bussens bakre del medan pojkarna satt i den främre. Vi kan aldrig få något bra samhälle med minskade klyftor om det ska tillåtas skolor som vänder sig till vissa grupper och som för egna agendor.  Vi vill ju inte främja för ett "vi" och "dem" samhälle, därför har de här frågorna nu blivit viktigare än någonsin, inte minst med tanke på hur högervindarna blåser runt om i världen, till stor del påhejat av Ryssland, påverkat av Storbritanniens Brexit, USA's olycksaliga presidentval där Trump blev vald. SD vinner också mer mark på att det från regering och riksdag råder en ängslighet och tveksamhet i känsliga obekväma frågor som dessa utgör. Därför krävs det stora krafttag. Ojämställda och olikställda normer som råder i många av de länder vi nu mottagit flyktingar och ensamkommande ifrån kan aldrig få tillåtas påverka och förändra det jämställdhetsarbete och den utveckling vi har i vårt land. Detta får heller aldrig jämföras med främlingsfientlighet. 

Männen från dessa kulturer är vana vid att bestämma ha kontroll och makt, även kvinnorna är födda i detta tänk och sin vana trogen att följa. Det handlar om invanda mönster, rutiner som präglat fram normer,, tror det hos männen råder en stor rädsla av att få sin auktoritet ifrågasatt av släkt och landsmän. Detta kan vi i Sverige inte acceptera genom att bemöta med att tillåta dem fortsätta enligt sitt lands normer, traditioner el religion om det utgör ett hot mot våra demokratiska rättigheter och jämställdhetsfrågor. 

Nu äntligen landat i soffan efter sista mötet som onekligen peppade och inspirerade mig, de viktiga och betydelsefulla frågorna behöver vi nu genast ta ett stort omtag kring, lyfta fram bli många som kämpar för.  Lämnade mötet något tidigare för att hinna träffa en facklig medlem ;-) 

Imorgon blir det sovmorgon, ingen klocka behöver ställas eller någon tid som ska passas, imorgon tar jag dagen som den kommer ❤ 

Höj blicken!

När självförtroendet fått sig tillräckligt många törnar för att självkänslan ska hamna på samma nivå som fotsulorna mot marken, det är precis då i den stunden det blir extra viktigt att samla ihop sina skärvor av sitt trasiga jag, för att åter hitta skärpa och fokus. Vad är det jag brinner för, vill kämpa för och tycker är så viktigt? 

Vetskapen om att kamp om förändring alltid möter hårt motstånd, ingenting är enkelt. Men med en fast övertygelse, beslutsamhet och tro på mig själv för att komma framåt så är egentligen det enda som krävs att jag lyfter blicken!

Innan jag vaknade..

M

Det fanns en tid i mitt liv när jag var fullt nöjd med att bara vara mor, hustru och yrkesarbetande. Barnen och deras liv, skola och hobbies blev mitt allt. Orkade inte engagera mig i något, hade aldrig engagerat mig förut heller vilket genererade till att jag kände även en osäkerhet i att våga delta i någon form av föreningsliv, organisationer, sitta i styrelser mm. Kände osäkerhet på grund av okunskap, drogs med ett dåligt självförtroende sedan barndomen, hade ovanpå det dessutom en väldigt låg självkänsla/självrespekt som jag tror bottnade i att aldrig ha uppmuntrats få ge uttryck för mina åsikter eller det faktum att något jag tyckte och hade att säga kanske kunde vara viktigt eller värdefullt. 

Detta innebar att jag hellre inrättade mig i ledet för att påbörja ett långt följa John marathon. Jämförde mig alltför ofta med andra, när barnen kom jämfördes dem med andras etc,,, för att inte avvika från den klassiska normen,, av rädsla för att inte passa in, vara avvikande och då hamna i någon sorts utanförskap. 

Jag förstod inte då att följa John leken istället var ett tecken på min svaghet, en mjäkig attityd från mig visades istället upp, de gångerna jag kände att det blev jobbigt att hålla denna charad/fasad rämnade också tålamodet och ett missnöjde spreds inom mig. Det var också de gångerna jag tappade tålamodet när saker inte gick som jag ville eller barnen inte följde den norm som då var så viktig för mig. 

Något hände slutligen, barnen började bli äldre, få mindre behov av min närvaro och hjälp vilket resulterade i att mer egentid lösgjordes, som jag inte hittade aktiviteter till att fylla. 

Två års tid av självömkan och en önskan om att hitta något som skulle hända, utveckla mig och få livet att framstå som mer meningsfullt längre fram. Fick konstiga tankar som: ska inte livet vara mer än såhär, ska det inte hända något mer? 

Eftersom hjärnan just då kändes tom, hade inga intressen, ingen vilja av att börja med något, tänkte jag att min kondition och kropp kanske var en god början att ta tag i. Lite överviktig och med noll kondition köpte jag terminskort till ett gym och började gå på step pass tre gånger i veckan, resultatet lät inte vänta på sig, kilona började rasa, började känna mig piggare, gladare. 

På jobbet inföll däremot en turbulent period, då vi plötsligt skulle tvingas till att tjänstgöra i sk blandad dag/natt,, vilket majoriteten inte ville. 

Kamplusten och ilskan vaknade till liv inom mig, jag började undersöka hur vår hälsa påverkas av skiftarbete, hittade något litet inom forskning, kontaktade våra fackliga, frågade och undrade. 

Plötsligt kändes det som om jag drabbats av ett slags uppvaknande. Om det var motionen som bidrog vet jag ej, men en person fick också en speciell roll för mig denna period. Redan före första mötet med denna personen kände jag att det var någon jag bara måste få träffa. En högst märklig känsla. Kände ju inte alls personen i fråga. Peppades därefter ännu mer och kände att jag ville engagera mig. Anmälde mitt intresse av att bli facklig ombud för min avdelning, gick med som medlem i ett politiskt parti och engagerade mig därefter i hela valrörelsen, det var nämligen året 2014. 

Jag kastade mig med liv och lust in i allt detta som för mig var helt nytt. Min nyfikenhet, intresse och det driv jag kände uppvägde rädslan för allt det nya och alla okända människor jag plötsligt stod inför att få börja lära känna. Många av mina gamla vänner och arbetskamrater undrade vad som hände med mig, om jag mådde bra egentligen och några trodde nog bara att det var någon slags nyck.. att jag bara ville göra mig märkvärdig. Många av de nya människor jag lärde känna blev förundrade över att jag anslutit mig alldeles på egen hand, utan att känna någon annan. 

Tre år senare och med facit i hand, kan jag konstatera mycket nöjd och stolt över mig själv att jag lyckats omvända mitt liv, är på väg in i en helt ny fas och genomför nu en resa som är otroligt utvecklande för mig. 

Jag känner en otrolig tacksamhet över "väckningen", har lärt mig hur jag kan påverka och att folk faktiskt lyssnar på mina åsikter numera samt lärt mig formulera mig lite annorlunda. 

Jag har lärt mig hantera den blyghet/osäkerhet jag en gång kände, lärt mig att det gör inget om det ibland blir fel, jag dör inte av smällarna även om de ibland smärtat lite extra ,, tar de som en lärdom, reser mig som Fenix och går vidare ännu starkare. Det är nämligen inte genom att inrätta sig i leden vi åstadkommer förändringar, de kan endast uppnås genom aktiv handling och kräver ibland att en måste gå emot en rätt så strid motström. Det är hårt och jobbigt, men belöningen av att lyckas stå emot och inte ge upp blir så mycket större när det till syvende och sist får genomslag hos den stora massan.

Fortsätter nu framåt i detta spår, får se hur långt och vart det leder mig i framtiden... att inte veta är spännande, att ta var dag i sänder är en god idé. Njuta av nuet och trevliga stunder är viktigt eftersom vi aldrig kan ta för givet någonting ,, aldrig någonsin ❤🙏

Kvinnors rättigheter - en ständig kamp!

Abortmotståndarna har kommit med ett krav om att införa en ny lag i Arkansas där våldtäktsförövaren ska ges rättighet att få stämma kvinnan om hon gör abort. Det görs ingen skillnad på hur graviditetsuppkomsten gått till eller med vem, vilket även inkluderar incest. 

Dessutom genomfördes nyligen en lagändring i Ryssland om ett förmildrande av  straffen för de män som misshandlar kvinnor. 

I Norge har de infört en samvetsklausul för vårdpersonal som av religiösa eller annat skäl inte vill utföra en abort. 

Samtidigt har vi i vårt eget land en barnmorska som nyligen överklagat sitt ärende efter att ha förhindrats anställning på grund av att hon vägrar utföra aborter. Barnmorskan stöttas idag med bidrag från en antiabortorganisation i USA. 

Var finns människovärdet och mänskliga rättigheter undrar jag? 

Allting som vi kämpat för i decennier rivs gång på gång upp i någon del av världen.  Kvinnor har kämpat under många år för sina rättigheter, för jämställdhet, allas lika värde, ingen ska få göra skillnad på en människa oavsett vilken klass, kön, etnicitet eller sexuell läggning hen har. 

Det är fullständigt oacceptabelt det som nu sker omkring oss. 

Vi har en abortlag i Sverige som röstades igenom så sent som 1974. Den har räddat många kvinnors liv genom årens lopp. 

Ett abortförbud medför att vi kommer få se en ökning av antalet illegala aborter och med dem tyvärr även ökat dödstal. Det är oerhört vanligt att kvinnor får allvarliga komplikationer med dödlig utgång efter illegala aborter.

I Sverige före abortlagen instiftades var det illegala aborter som skördade flest dödsfall. 

Kvinnor måste få äga rätten att kunna bestämma över sina egna  kroppar. 

Men det är något vi aldrig kan ta förgivet, starka makter river nu upp vindar lite varstans i omvärlden. Kampen för jämställdhet, frihet och jämlikhet är ett ständigt pågående arbete ... !

 

Ann-Louise Levau

Motion ... fast inte på det viset 😉

Motionsbehandling och genomgång av upplägg inför S kvinnors årliga distriktskongress under måndagkvällen. 

Dagen inleddes först på Kommunal Skåne där jag deltog som SO / AO på kompetensdag. Information från Fonus om Vita arkivet, varför det är så viktigt att ha en plan färdig när den dagen så inträder. Intressant dag i sin helhet. Arbetsmiljöfokus, hur gör vi en 66a anmälan? Hur kan vi jobba för en förändring och hur kan vi dra nytta av den nya Afs organisatorisk och social arbetsmiljö?

Ett bankärende föranledde att mitt uppdykande till kvällens styrelsemöte blev något försenat. 

En full rulle dag som tyvärr avslutades med illamående son, magsjukan slog på så det stod härliga till om det,,, torkade två toaletter inklusive sonens rum. Stackars pojke,, tillslut lugnade magen sig och han somnade slutligen, så även jag. 

Håller just nu  tummarna hårt för att obehaget jag känner just nu, inte ska utvecklas till magsjuka ... 😬😬

Det som är menat ..

Har lurat i mig själv att anledningen till att jag valt att ge så mycket av mig själv till en person jag för en lång tid sedan fick väldigt starka känslor för, enbart handlar om att jag önskar det bästa för hen. Att det inte spelar någon roll ifall jag inte får något tillbaka, inte det viktiga. 

Har nu efter lång tid kunnat erkänna för mig själv att jag trots allt känner stort behov av bekräftelse, vill så gärna få något tillbaka, önskar jag kunnat väcka hens intresse mer. Försöker bara lura mig själv, vilket nu resulterar i sorg och besvikelse. 

Om nu det inte är menat att det ska hända något mer mellan oss,,, varför är jag då fortfarande så låst i mina känslor? 

Måste lägga mer fokus på nuet, mina barn och familj, tiden flyger iväg fort och den tid som nu förflutit har förstås varit underbar och fylld med fantastiska möten mm,,samtidigt har stor del av tiden ägnats åt önskningar, dagdrömmeri, spekulationer, har dessutom hängt mycket på vissa sajter lite väl mycket. Har vissa perioder varit aningen för mycket uppfylld av tankar/känslor som förhindrat mig från att kunna uppleva och njuta av stunder fullt ut vissa dagar. 

Jag förstår att det är osunt i längden, att jag missar mycket i livet och att mönstret måste brytas. Tar tid att ställa om och jag ska försöka så gott jag kan. 

Skapa distans till det som påverkar mig negativt försöka backa undan och hålla mig på det avståndet en tid framöver. Tror det kan få mig att må bättre. Ingenting av det jag försökt el gjort har ju skapat den förändring jag önskat. Måste därför inse att det är dags att släppa taget. Det som ska ske kommer att göra det om det är menat. Och med den vissheten känns det lite bättre. 

Med det i minnet ska jag nu försöka leva denna dag på bästa sätt och njuta i stunden ❤

Tårarna förändrar inget..

Mitt inre längtar, värker och sörjer... 

Gråten och tårarna bryter envist fram när känslorna rinner över. 

När någonting inte blir, varför hålla kvar? 

Lång tid har förflutit men det hindrar mig tydligen inte från drömmar, önskningar och en stark tro på att en känsla som träffat mig så hårt måste väl ändå vara viktig och betyda något? 

Det som smärtar mest är nog ändå avsaknaden om bekräftelse. Ville så gärna tro under lång tid att de små tecken jag uppfattade ändå var de svar jag ville ha, kanske övertolkat och läst in alldeles för mycket.

Det blir patetiskt till slut, mina små försök att väcka någons intresse som slutar i stor besvikelse varav svåra, negativa känslor tar överhanden trycker ner mig till en liten obetydlig svag figur... som känns väldigt blek och nästintill osynlig. 

Jag vill inte vara sån, vill inte vara offer för mina känslor eller låst i ett osunt mönster 

Det är dags att sluta krypa, böna, önska och kanske även ge om det ändå bara leder till att jag själv mår dåligt, blir ledsen och gråter. 

Livet är aldrig riktigt enkelt att leva eller förstå.

Jag behöver fortsätta mitt liv utan att fixera min blick, längtan vid någon annan som låser fast mig. Det fungerar inte att utveckla sig då, man antingen fastnar  eller drunknar. 

Försöker höja blicken och fixera den långt bort vid horisonten, ignorera alla krokben på vägen, ta fasta och avstamp i beslutsamhet. Jag vet ju vad jag tycker är viktigt och försöker därför fortsätta gå framåt med högburet huvud, vidare mot de förändringar och mål jag vill uppfylla!

Att leva med en längtan.....

Vad är det som händer och varför? Funderat länge på varför jag reagerar som jag gör, mina starka känslor och den attraktion jag upplevt under en längre tid. Ska jag alltid ha det såhär`? Är jag inte värd att få uppleva genuin och ren kärlek. Närhet och intimitet och gensvar som överbrygger allt i ens vildaste fantasi. Eller finns den kärleken bara i fantasin kanske? 

Det är nog bara jag som förväntar mig det orimliga, som med mitt ego känner en själviskhet att behöva uppleva det. 

Just nu är det så förvirrat inom mig, samvete som trycker på om att jag ändå inte är värd mer, hur kan lilla jag vara värd något mer, jag är inte något särskilt. Är bara en liten ynklig varelse egentligen som känner stort begär efter kärlek. Törstar och längtar. 

Denna tärande längtan som river inom mig. Gör ont då föremålet för längtan inte verkar ta notis, antagligen inte kommer ge den respons jag så hett önskar. Trots min medvetenhet om detta upphör inte känslorna om längtan. Inget upphör, ej heller min omsorg om föremålet. Ger alldeles för mycket av mig själv, visar ofta ömhet och vänlighet. 

Förstår inte själv mitt krypande när det är så uppenbart att jag inte får något tillbaka spontant. 

Jag ger spontant för att jag bryr mig alldeles för mycket om och inte vill något hellre än att se personen nöjd, glad och frisk. Det värmer mitt innersta att veta att personen är lycklig och mår bra. 

Jag försöker fokusera på att det är enda orsaken till varför jag kryper så för denna persona. Jag kan ju inte vara komplett galen, eller? I tre år? 

Jag väcktes av denna person för tre år sedan. Ett uppvaknande som kändes som den värsta energikick jag någonsin upplevt. Hög på känslor och fruktansvärt speedad. 

Kände mig galen vissa dagar. 

Förälskelse.......... som övergått i kärlek, trots avsaknad om respons från personen. 

Vad är det för mening att känna såhär och hålla på såhär när jag ändå inte får något tillbaka? Är jag egoistisk som längtar och önskar få en spontan ömhetsbetygelse, att få veta att dessa tre år inte varit helt bortkastade, att det finns en orsak till varför personen inte ger något. Har personen kanske känslor för mig som den döjer? 

Varför har jag egentligen drabbats av att känna såhär och under så pass lång tid? Skulle känts så underbart om jag bara visste att mina omsorger betyder något för personen, eller jag bara slösar min energi,, ut i tomma intet...  i såfall är det fruktansvärt sorgligt ....

Önskar ju så hett och längtar stort .... vill så gärna .....❤ Tänk om.... 

Hur motverkar vi och förhindrar ökningen av den psykiska ohälsan?

Den psykisk ohälsan lamslår och sprider sig dessvärre neråt i åldrarna. 

Stressrelaterad ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning och behovet av bra och långsiktiga lösningar är akut. 

Trots en rad handlingsprogram och regleringar har ohälsan fortsatt att öka framför allt bland unga kvinnor. På fem år har sjukskrivningarna hos kvinnor ökat med 75 procent, visar statistik från AFA Försäkring. Dubbelt så många kvinnor som män var sjukskrivna 2014. 

I åldrarna 16-45 år är psykiska diagnoser den vanligaste orsaken till sjukskrivning. I den äldre gruppen är det oftare sjukdomar i muskler och skelett som leder till sjukskrivning.

Fler och fler rapporter kommer som vittnar om att många organ tar skada av stress, inte minst hjärnan.

Det behövs implementeras ökad kunskap och förståelse hos såväl politiker som chefer för rätt hantering, behandling och inte minst förändring av attityd och bemötande från en många gånger oförstående allmänhet. 

Samhället ställer sig frågande kring denna oroande utveckling. Vad är det som är fel, vad måste förändras förbättras. Det är många frågor som tillsammans bildar en komplex situation som måste förändras. 

Mycket handlar om gamla normer och strukturer som fortfarande efterlevs i återkommande mönster som är svåra att bryta. Det handlar om ojämlikhet mellan könen, att kvinnor tillhör den grupp som drabbas mest av psykisk ohälsa kan ha att göra med att kvinnor fortfarande tar större ansvar för barn och familj i högre utsträckning än männen. 

Det moderna samhället ställer allt högre krav på oss människor såväl i våra yrken som i vår vardag. Kravet på tillgänglighet dygnet runt har ökat och förändrat synen kring dygnets 24 timmar vilket bland annat förändrat öppettider hos olika instanser hos såväl mataffärer som apotek, träningsgym, tekniken har också gjort det möjligt att ständigt vara nåbar. 

Bristen på återhämtning är påtaglig hos många med stressrelaterad utmattning som följd. 

Stora nedskärningar inom välfärdssektorn gjordes i en första seans i början och mitten av 1990-talet som resulterade i att många sjukskrevs för psykiska besvär och det det berömda uttrycket "gått in i väggen" myntades. 

Mellan 2006-2014 kom de katastrofalt stora nedskärningar med anställningsstopp som drabbade välfärdssektorn och sjukvården mycket hårt. Den stressrelaterade ohälsan sköt i höjden och sjukskrivningstalet ökade. 

De minskade resurserna med slimmad bemanning som följd och det höga arbetstrycket skulle kunna vara en bidragande faktor till de alarmerande höga sjuktal vi ser som alltjämt stiger. 

En forskningsrapport från DU-projektet har visat att antalet minskade resurser inom människonära yrken med ökad belastning som följd, fem år senare lett till ökat antal sjukskrivningar i psykisk ohälsa hos flera medarbetare. Projektet initierades av arbetsmarknadens parter inom den primärkommunala och landstingskommunala sektorn redan under början av 1990-talet. Deras forskning visar också att Dödligheten efter långtidssjukskrivning för psykisk ohälsa bland landstings- och kommunanställda AFA-försäkrade var mer än fördubblad under de närmaste tjugu åren, med ökad dödlighet i såväl hjärt-kärlsjukdom som cancer. 

Slutrapporten var klar redan 2012, varför det är en gåta att den inte gick att hitta förrän 2015. 

Ett led till förbättring kan vara att titta på om vi kan förändra nuvarande heltidsnorm på 40 timmars veckoarbetstid. 

Mellan år 1870-2014 halverades den genomsnittliga arbetstiden per person i Sverige och resten av den rika världen från cirka 3 500 arbetstimmar per år till 1 600 timmar. BNP per capita ökade under samma tidsperiod med cirka 1 500 procent i fasta priser. Historiskt har vårt ökade välstånd gett oss både fritid och materiellt välstånd, men de senaste åren har arbetstidsförkortningen stannat av. Den lagstadgade normalarbetstiden om 40 timmar som heltidsnorm har varit oförändrad sedan 1973.

De största förändringarna av arbetstiden har skett genom ändrad lagstiftning. Det är nu dags att starta en seriös diskussion om hur vi kan ta nästa steg i denna utveckling.

Det finns många vinster med att kunna få ner veckoarbetstiden till 30-32 timmars veckoarbetstid, inte minst ur ett hälsoperspektiv. 

Stressforskaren  Göran Keckklund förespråkar att 30 h arbetstidsvecka är den mest gynnsamma för att få en optimal återhämtning vid skiftarbete i blandad dag/natt form. 

Tvååriga projekt med sex timmars arbetsdag med bibehållen lön har provats på flera ställen med positiva resultat som följd. Först ut i projekten var Svartedals äldreboende och Mölndals operationsavdelning. Båda ställena kunde redovisa om minskade sjukskrivningstal, personalen vittnar om att de blivit piggare, lugnare, ökad effektivitet och mindre stress.  

Försöket med sex timmars arbetsdag på Svartedalens äldreboende i Göteborg, kostar drygt sex miljoner kronor per år. Men samtidigt minskar projektet kostnaden för arbetslösheten med cirka tre miljoner kronor, eftersom fler arbetslösa får jobb. Det framgår av den tredje och näst sista uppföljningsrapporten som genomförts av försöket. När försöket inleddes i februari 2015 hade kommunledningen i Göteborg budgeterat för en kostnad på åtta miljoner per år. Årskostnaden har i stället landat på 6,3 miljoner kronor, varav vilket alltså hälften täcks upp av de minskade kostnaderna för arbetslösheten. 

Två år är egentligen inte lång tid för att kunna utvärdera ett hållbart resultat, därför är det glädjande att kunna ta del av dessa positiva resultat.