Lördagmorgon och sonen sover över hos en kompis, dottern är just skjutsad till sin träning, maken sover sött och här sitter jag och passar på att nyttja datorn i lugn och ro.
Jag har just varit inne en stund på Facebook. Det är ju en enorm sajt som bara växer hela tiden. Folk som inte träffats på flera år hittar varandra här genom vänners vänner eller liknande. Helt plötsligt har hela min gamla klass från grundskolan lagts till som vänner. I början var det kul att gå in och kika runt på klasskompisarnas foton, deras barn, familj och läsa lite skvaller. Men det är ju inte så att man helt plötsligt ska börja umgås med de här människorna som jag verkligen inte känner eller kanske inte heller gjorde riktigt under de år vi gick i samma klass. Men det triggar ju helt klart igång gamla minnen, som inte vill släppa taget, minnen som ibland är trevliga och de som inte är det. Det vill jag absolut inte ha cirkulerandes och irriterandes i mina tankebanor.
Jag har ju även fått några av min dotters klasskompisar som vänner i F.b.
Paradoxen som bloggens titel heter, är nu detta, att min dotters liv, handlar om kompisrelationer, konstellationer och problem i dessa. Samma händelser som jag upplevde i samma ålder, som jag får flashback minnen av genom att läsa i F.b, minnena har dessutom redan poppat upp genom mina egna gamla klasskompisars uppdykande. Det skrämmande för mig är att jag tror att mina egna minnen lägger vikt vid hur jag tolkar mitt eget barns liv. Jag lever om min barndom parallellt med min dotters nuvarande situation.
Det känns underligt och knäppt. För jag mår inte bra av det, känslor förstärks, händelser som antagligen inte är sådan som jag uppfattar den, förstärks av mina gamla minnen.
Så här kan det inte fortgå. Så jag har bestämt mig för att inte längre försöka bena upp eller gå in i dotterns liv för mycket, jag kan förmodligen inte påverka i den positiva riktningen på det viset heller. Jag behöver skaffa mig ett liv!!!!
Ett intresse jag kan gräva ner mig i, motionera, träffa mina väninnor mer. Gå ut mer på tu man hand med min käre make. Samt en viktig grej, jag måste KLIPPA maj!! För, med ett vackert yttre, blir den inre känslan också vackrare!
Tack för mej leverpastej
