Hej på er, idag skiner solen, jag har ledig dag från jobb och snart kommer min goa väninna och hälsar på. Vi ska bara mysa nere på stan och frossa i inredningsbutiker, ta en smarrig fika på något trevligt café.
För många år sen när jag och min man just hade flyttat till vår första gemensamma lägenhet, bestämde vi att vi ville göra något annorlunda tillsammans. Efter mycket funderande och spånande, anmälde vi oss tillslut till en fallskärmskurs. Vi tyckte att det verkade vansinnigt spännande och häftigt. Före anmälan var vi ute och hälsade på en fallskärmsklubb och pratade med folket där.
De var så väldigt trevliga allihop och hade hållt på med sin hobby ganska länge. Vi fick höra många story´s. När vi sen kom hem kände vi oss sååå taggade.
På förhösten började vår kurs, den löpte över några lördagar / söndagar och skulle avslutas med varsitt fallskärmshopp. Vi hade mycket fysiska övningar, teorin handlade mycket om vind och termik. Teoriprov utfördes också innan hoppet!
Den dagen vi skulle få hoppa, hamnade jag och två killar i första hoppgruppen, så vi åkte med planet upp i luften tillsammans med en kille som ansvarade för när vi skulle hoppa.
Jag var jättenervös, massor med fjärilar i magen och bara för det så blev det så att jag var förste man ut. Lika bra det tyckte jag.
När vi så var uppe på rätt höjd öppnade killen flygplansdörren, om det blåste?????
Shit vad det stormade, riktigt läskigt bara det! Men jag kollade min utrustning en extra gång så att jag verkligen hade koll på var jag skulle dra hjälpskärmen om den skulle behövas, att min höjdmätare visade rätt höjd och att min hjälm på huvudet satt som den skullen, den hade envägs radiokommunikation med en av ledarna som stod på marken. Min fallskärm skulle utlösas per automatik, som elevskärmarna brukar, man hoppar sju eller åtta hopp med automatskärmen först innan man får en som man själv får utlösa.
Nu gällde det, ledaren sa till mig att sätta mig i position, jag satte mig på flygplansgolvet med benen ut genom dörröppningen, vinden tog genast tag i dem och de drogs upp på sidan av flygplanskroppen, jag stålsatte mig och fokuserade, ledaren frågade om jag var redo och jag nickade, han pekade ut krysset på marken för mig så att jag skulle se var landningen skulle göras och en kort stund därefter kände jag en klapp på axeln, det var signalen. Jag tog tag med båda armarna i dörröppningens sidor och tryckte ifrån och hoppade rakt ut, försökte räta ut kroppen som jag lärt mig, men det var inte lätt, hann se planet åka vidare ovanför mig med tre ansikten i dörröppningen, jag räknade ner som jag lärt mig och plötsligt kändes det som ett hårt ryck och jag rycktes bakåt och befann mig hängandes i en gunga, det var den känslan jag fick. En härlig lycka spred sig genast i kroppen och jag bara njöt av att känna mig själv sväva där uppe högt upp i det blå. Plötsligt väcktes jag ur mitt lyckorus av att det sprakade till i hörlurarna inuti hjälmen, en röst talade om att jag skulle svänga höger, flera gånger sa den samma håll, höger, höger och höger och jag drog och drog i det förbannade handtaget på höger sida, tillslut säger rösten, " bra, nu kan du svänga lite grann åt vänster och sen har du kommit rätt på det och kan koncentrera dig på landningen.
Landningen blev turbulent, inte till en början eftersom jag faktiskt landade på fötterna ganska snyggt, men det blåste en del och innan jag hunnit få ordning på skärmen, blåste den upp och drog till så jag ramlade baklänges och kasade med en bra bit innan jag lyckats samla in så mycket skärm att den kollapsade. Lite otäckt tyckte jag. Sen hade jag väl ett par tre hundra meter att gå innan jag blev upphämtad. Adrenalin pådraget och chock eller vad det nu var men jag var rejält skakig och de andra sa att jag var väldigt blek.
Nåväl, men jag hade gjort det!! Jippy!!!!
Nu mina vänner, ska jag gå och göra mig iordning så att väninnan slipper vänta när hon kommer.
Hoppas mitt lilla äventyr för hundra år sen roade er lite.
Ha en fin dag
Kram // Ann
