Se mig ..

Idag är det lördag och inledning på advent. Har röjt undan där ute så smått. Gamla nervissnade sommarblommor stod dränkta i krukor med blytung jord. 

Naturligtvis använde jag papperskassar som uppsamlingskärl och dessa gick såklart sönder i botten av det blöta trädgårdsavfallet. Gick sönder lagom halvvägs till avfallscontainern, läckte rakt ut på den asfalterade gångvägen. Visste att det skulle hända men hoppades hinna fram...  typiskt mig..!

Städade upp röran och log en lite aning uppgivet mot några förbi passerande.

Olika tankar far genom huvudet denna dag, känslor likaså. Tankar om djupa känslor, känner längtan och önskan samtidigt som förnuftets röst försöker trösta. Kan ändå inte låta bli att låta hoppet om en förändring gro. För tänk om... ! 

När ens inre längtan blir så stark att den upptar hela ens tillvaro, måste ju det betyda något. Inom mig känns det just nu bara så ensamt och tomt. 

Har funnit det jag trott mig söka men får inte den respons jag förväntat,,  känner därför så oändligt stor sorg och förtvivlan. Varje liten om så den minsta bekräftelse utlöser sådan ofantlig glädje att det sjunger av välbehag inom mig, utlöser en energi som fyller varje cell och lockar fram en obeskrivbar lyckokänsla. Likaså när bekräftelse uteblir,, känner jag stark förtvivlan och stor vanmakt. Blir så ledsen och börjar ofta gråta hejdlöst,, plötsligt känns allt hopplöst, tråkigt och depressivt. Kroppen blir trött och tung. 

Så känns det just nu. Jag försöker hitta glädjen och inspirationen inom mig, intalar mig själv förnuft, lägger fokus på det som gjort att jag drivs så starkt åt att vilja uträtta förbättringar/förändringar. Tänker på att enda sättet att klara sig är att bli stark inuti. Vi står alltid ensamma i slutänden, ingen annan människa är för oss garanterad att finnas vid vår sida livet ut. Våra liv är olika och vi har olika mål. Det spelar faktiskt ingen roll just nu att jag tänker förnuftigt, mina känslor lamslår och jag kan bara sorgset konstatera att den förälskelse jag har för en annan människa just nu påverkar mig väldigt starkt. Vill ju så gärna att det ska vara besvarat, även om det inte kan leda till något mer, skulle jag bli så lycklig över att få veta om det var så. Hoppas så innerligt. 

Min högsta önskan ❤️

Lite tankar..

Har idag varit ledig men inte fått mycket gjort, tog en lång sovmorgon och sen nöjt mig med att bara vara. Mötte upp min dotter på stan under eftermiddagen inför ett bankärende. Eftersom hon nyligen blivit myndig behövde hon byta ut sitt ungdomskort, samtidigt passade vi på att boka in rådgivning till henne. Hon vill allt ha med sig sin lilla mamma, det känns ju bra att vara lite behövd ännu. 

Fikamys på Espresso house efter banken och jag fick äntligen bokat en tid hos frissan. Ser förfärlig ut i håret men blir enbart klippning denna gång, får boka ny tid för färgfix 😉

Livet rullar på, ibland kan vi påverka vissa händelser och ibland inte. Tror och försöker trösta mig just nu med att det som är menat för oss det händer också förr eller senare. Försöker också trösta mig med att tänka att alla vi människor måste vara starka i oss själva, för vi vet ju aldrig hur länge vi får ha någon annan människa hos oss oavsett. För att klara av förluster av våra nära och kära, behöver vi därför vara starka och trygga i oss själva tror jag. Vi är ju alltid ensamma innerst inne, hur vi upplever det som ensamt eller inte tror jag är själva kärnan till hur starka vi egentligen är. En otrygg människa blir lättare beroende av andra människor. Den personen blir också mer sårad när den förlorar sin trygghet än en annan person som inte har det behovet. Att lära sig förstå livets gång är också viktigt tror jag, livet är inte oändligt, det finns ett slut. Lära oss att förstå och acceptera det samtidigt som vi utnyttjar tiden bättre till att ta tillvara på stunder, ögonblick och visa de som betyder något för oss hur viktiga de faktiskt är. 

Funderar periodvis en del på det här om livets innebörd, vad är viktigt för mig, hur vill jag fortsätta leva mitt liv osv. Jag tror nämligen också att det är väldigt viktigt att var och en har sin inre dröm, håller den vid liv och försöker nå den genom de val vi gör i livet. Att leva någon annans dröm kan ju aldrig bli bra. 

Att skapa en framtidstro, stärka sig själv och sin inre självkänsla är därför viktiga bitar för att kunna och orka med det vi får möta i livet. 

En lördagsmorgon med avbrutna stjälkar och tankar om vad som egentligen är viktigt <3

Väckningsmelodins förrädiskt retsamma melodislinga drog mig hastigt upp ur djupsömnens drömlika tillvaro tidigt i morse. Irriterat slog jag av den dumma trudelutten och mindes samtidigt varför den väckt mig. Det var inte jobbet som kallade den här gången utan min dotter som ville ha skjuts till ishallen. Nu är det inte längre för att hon själv ska iväg och träna utan för att hon är en av tränarna för skridskoskolebarnen på skridskoskolan. Med en tung känsla i huvudet och lite grusiga ögon fick jag ändå tillslut svingat benen över sängkanten för att anta dagens utmaningar. 

Piggnade till fort och blev på riktigt gott humör trots blåst och lite ruggigt väder ute, ack vilken underbar palett av kulörer höstens årstid bjuder oss. Jag känner mig oändligt tacksam över att få bo i ett klimat som bjuder oss på fyra olika årstidsväxlingar. Finner en glädje i varje växling eftersom det ger mig möjlighet till förändring i tillvaron. Den mörka årstiden till trots, men på något sätt har det blivit mer tillåtande att få kokong à om sig under den här perioden med allehanda inomhusprojekt samt mys med levande ljus, hemma spa,  böcker, tv/film och musik. Det känns på något vis mysigt med mörkret där bara lågans flämtande sken från stearin och värmeljus lyser upp i mindre punktcentrerade vyer. Det ger en lite trolsk stämning och skänker samtidigt ett annat ljus och skimmer över omgivningen. 

Igår passade jag på att inhandla några gravljus inför besöket på minneslunden ikväll. Vi har som tradition samlats med min makes släkt just denna dag, inleder den alltid med att vi träffas  på minneslunden då vi tänder våra ljus, placerar ut dem och blommorna runt den lilla fontänen och den rondel som utgör centrum i lunden. Är så fint och vackert med all utsmyckning. Vi står sen där samman och delar våra minnen över dem som inte längre finns här hos oss och känner hur viktigt det är att vi som är kvar tar hand om varandra och finns där när vi behöver. Därefter har vi oftast åkt hem till oss för att äta gott och umgås. I år har det emellertid bokats bord till den senare sittningen på den asiatiska restaurangen Rose Garden nere på stan. Ska bli väldigt mysigt och gott. Tänker inte äta den stora gröna bladsaken dock,,, trodde jag skulle dö av kvävning sist,,, blev rädd!!! 

Den var liiiite stark.....!!! 

Sitter med kaffemuggen i vardagsrummet och skriver på Ipaden, lyssnar på "never ending story" som just nu spelas på radion och tänker på just det, historien är evig och återupprepar sig själv. Eftersom människan efter några decennier och sekel pånyttföds på något sätt och trots historieböcker och meddelsamma människor och historieförmedlare verkar det som om framtidens människor blir immuna för denna information. Bara en tanke, men visst är det läskigt att det just nu finns stora makter i världen som för samma talan som på 1930-talet? Människor som på fullt allvar säger att " i vår moderna tid kan inte den tiden och de händelserna som då inträffade hända här hos oss idag".  Jag bävar för detta resonemang. Människan var alltså helt intelligensbefriad 1930 gentemot idag? Vilket betyder att om främlingsfientliga makter kommer i ledning och styre idag så finns det ingen oro alls för att andra människor, av den sort som de avskyr och tycker illa om, ska behandlas illa? Det är så de måste mena då? .... Ryser lite inför det naiva antagandet. Funderar och tänker på rysaren som utspelas i USA. Här finns all anledning till oro. Hillary har inte heller hon de bästa frågor. Men med Trump som president... vilka signaler skulle det sända till omvärlden? Jag är djupt orolig för vad det kan medföra,,, vad släpper det loss för vindar?  

Läppjar lite eftertänksamt på det nu kalla kaffet och tänker att det är kaotisk på många ställen just nu i vår omvärld. Släpper tankarna på världsproblemen ett tag och funderar istället på hur jag kan rädda de två avbrutna nyknoppande stjälkarna från en av orkidéerna som jag typiskt nog råkat bryta. I min iver över att se den gamla orkidén bära knopp efter att ha stått nästan halvdöd i en av fönsterkarmarna,, var jag lite ovarsam när jag skulle fästa stjälkarna vid en av blomsterpinnarna .... attan också 😕 så var det med de gröna fingrarna  hmm ,, 

Dagens heltid!

Dagens heltidsmått försvårar bättre arbetsvillkor!

 

Dagens heltidsnorm på 40h arbetsvecka gör det omöjligt att orka med

dagens samhällsutveckling. Tunga arbetspass med för få resurser,  läxkrävande barn, föräldramöte, engagemang i föreningar, gamla/sjuka föräldrar som pga av samhällets oförmögenhet kräver mer hjälp av sina vuxna barn. Finns oändligt med tuffa situationer för varje individ. 

De tunga 24/7 h branscher ställer krav på dygnet-runt närvaro, där orkar oftast inte personalen jobba heltid. Trots fiffiga schema-modeller som innebär viss arbetstidsförkortning, har ändå många som jobbar i skift och sk blandad dag/natt tvingats gå ner i tjänst. De har fått för kort återhämtningstid, utvecklat mag-tarm besvär och dessutom fått en obalans i dygnsrytmen som inneburit att de till slut inte kunnat sova oavsett tidpunkt på dygnet, många utvecklar dessutom stressrelaterad ohälsa av det enorma tryck de tvingas stå under.

Det är inte hållbart att människor i låglöneyrken ska tvingas gå ner i tjänstetid för att orka! Jag tycker inte det är försvarbart att de sen pga sin lägre tjänstegrad senare tvingas leva med en knaper pension på ålderns höst. Det strävas från många håll att heltid ska bli norm, men då måste var och en också orka kunna jobba heltid. 

 

Vårt land har dessutom ett oroväckande högt ohälsotal som enligt SCB och deras rapport(J  "På̊ tal om KVINNOR OCH MÄN LATHUND OM JÄMSTÄLLDHET 2016” visade ett ohälsotal på totalt 347,5  år 2015 och fortsätter alltjämt att stiga. Andelen långtidssjuka år 2015 var totalt 165 000 varav 109 000 av dessa var kvinnor. Att det är störst andel kvinnor som drabbats kan heller inte vara en slump. 

 

Vår veckoarbetstid på 40 h har legat orörd sedan 1973 då den senast skrevs om. Går vi ännu längre tillbaka kan vi hitta 8h arbetsdag som röstades igenom 1919 av män och för män, kvinnor fick rösträtt först 1921! 

 -att göra om heltidsnormen till 30 h arbetstidsvecka är något som jag anser behövs. En förändring i grunden för en längre hållbarhet.

 

 

En stor portion tålamod!

När något inte fungerar är oftast någon snabbt framme för att påpeka. När något går bra uteblir många gånger omdöme kring detta. Det bara antas rulla på i rätt riktning. 

Människor funderar antagligen sällan på vilka konsekvenser som skulle kunna uppstå om något välfungerande i samhället plötsligt upphörde att existera. Lagar och regler som alltid funnits med oss och som vi är uppväxta med, varför skulle de plötsligt försvinna eller förändras? Den tanken slår väl ingen eller?

Inte heller funderar väl någon över vem som en gång kämpade för att nuvarande lagar och regler skulle införas, eller hur lång tid det faktiskt tog innan vi fick dem genomröstade?

Alldeles för många idag tar saker för givna. 

Genom att bli mer medveten, påläst och skaffa sig kunskap inom olika områden som rör samhället och världen, kan förståelsen och respekten öka för de frågor som drivs. 

Att se historien bakom frågor som en gång drivits kan också ge en ökad förståelse för begreppet "tid". 

Det gäller att vara utrustad med en rejäl portion tålamod eftersom många av de frågor som det kämpas för idag kommer att ta väldigt lång tid att införa eller få genomröstade.  Många av de frågor som drevs förr har faktiskt tagit uppemot trettio år eller ännu längre tid innan de blev lagstadgade. Exempel på detta är vår nuvarande abortlag,  kvinnlig rösträtt tog också lång tid att införa. De gamla förkämparna har plöjt upp för oss efterlevande, de har också satt en nivå. 

Genom att ha förståelse för detta kan vi också uthärda den långa kampen. Uthärda förluster och besvikelser. För vi vet nämligen att varje gång vi reser oss och spänner bågen har vi kommit ett litet steg närmare segern. 

Tankfull..

Konstaterar sorgesamt att många människor resonerar egocentriskt, kallt och omänskligt kring flyktingar och människor i nöd och fattigdom,,, gör uttalanden som att "omvärldens nödställda är så många att vi omöjligt kan hjälpa alla". Ungefär som om det då inte är lönt alls att hjälpa över huvudtaget. 
Detta gör mig förtvivlad, för HUR kan man tänka så? Hellre skygglappar på, vägra inse fakta, vägra ge av eget välstånd, än att öppna sina ögon för omvärldens kris och inse vilket värde det ligger i att faktiskt kunna hjälpa människor om så bara en endaste. Många i välstånd har medel att ge, varför då vägra? Ju större rikedom desto mindre givmildhet så som jag uppfattar det.

Vissa människor verkar mena att nödställda människor som faktiskt får en chans och möjlighet till hjälp, ändå inte är lönt att hjälpa eftersom det finns så många andra som inte får någon hjälp? Ett endaste människoliv är inget värt då? Eller hur menar de egentligen?

Tyvärr är det ju så att vi omöjligt kan hjälpa alla människor i världen hur gärna vi än vill, men det är förstås alltid bättre att kunna hjälpa någon än ingen alls. Varje människa och varje individ har rätt att få hjälp om det finns möjlighet utifrån sitt egenvärde och mänskliga rättigheter. http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/forenta-nationerna/fn-s-allmanna-forklaring

För varje människoliv vi kan hjälpa och har hjälpt har vi lyckats, vi har lyckats rädda denna människa och kanske även lyckats med att ge hopp om ett bättre liv och framtidstro. Varje liv vi kan rädda genererar i att VI samhället och världen får något tillbaka. Alla vi människor bidrar tillsammans till samhällets utveckling och uppbyggnad. Varje individ som blir hjälpt blir då också en tillgång för oss, blir en av oss, vi blir ett "vi" tillsammans som kan hjälpas åt.
Varje hjälpt människa skapar sig sen sitt eget liv, bygger sin framtid, bildar familj, skapar hopp och framtidstro för sina familjemedlemmar samt sprider kärlek och budskap till omvärlden. Varje människa som ges möjlighet kan också påverka och utveckla omvärlden.
Varje människa du struntar i att hjälpa blir en samhällets och omvärldens förlust. Just denna människa går vi kanske miste om att lära känna, få möjlighet att uppleva förändring och förbättring av.
Genom att stötta, hjälpa, ge kärlek och peppa varann finns det så mycket större chans att vi tillsammans utvecklas och växer oss starkare. Det är alltid bättre att kunna ge lite än inget alls. ❤️️

Men nu går det bra 😉

Efter en nyinköpt platta med tangentbord kan jag nu fungera som vanligt igen efter närmare ett år utan laptop och bra skrivfunktioner. Att skriva från en mobil går bra när det gäller kortare inlägg, men när jag behöver föra protokoll, skriva motioner, artiklar, information och annat som blogginlägg etc, då blir det svårt. Har känt mig ganska låst en längre tid men kan bara skylla detta på mig själv. På grund av delvis snålhet men också okunskap samt en massa velande hit och dit, har det tagit den här långa tiden. Känns oerhört skönt att nu äntligen kunna sitta ner och skriva på ett optimalt sätt. Det är också bra att ha valt en kompatibel enhet till mobilen, underlättar en del.
Har min dotter på flyget på väg hem från Polen. Hon har varit där nästan en vecka med pojkvännen och hans föräldrar. De skulle dock inte bo på samma hotell 😉 Ska bli skönt att få hem henne nu.
Har en veckas jobb kvar innan de två resterande semesterveckorna. Inget inplanerat, men funderat lite på några dagar i Stockholm. Vi får se.
Nu en vända till affären för lite hopplock av diverse förnödenheter samt förberedelser för min goe son som fyller hela sexton år imorgon. Liten börjar absolut bli stor!

Förbjuden lek ...

Med en obehaglig känsla i magen vaknade jag först i tron av att ha försovit mig, ett par sekunder senare klarnade hjärnan dock och jag mindes att jag var jobbledig. Har sovit oroligt, väcktes ett par gånger inatt av blixt och dunder. Har därefter drömt galet konstiga drömmar,, 

Kan tyvärr inte återge då de skingrats åt glömskan. 

Mina tankar är just nu ganska splittrade. 

Letar efter kämpaglöden inom mig, ,, var tog den vägen? Jag var så fylld av energi och jävlar anamma för bara  ett par år sedan. Gav mig ut med liv och lust för att förmedla det jag tror på, om sanning, jämlikhet och rättvisa. Var det överhuvudtaget någon som lyssnade, tog till sig och förstod? Det handlar inte om att jag gett upp, det handlar om att jag just nu känner en fullkomlig hopplöshet inför uppgiften,, HUR ska jag göra för att nå fram, nå ut, hur ska jag uttrycka mig? För det blir alltid en konsekvens av allting man gör för att påverka. Hur man än väljer och vad man än säger och uttrycker kommer det alltid att finnas den skaran av folk som tycker att man svikit dem för att man inte tyckte eller sa just så som de tycker. 

Det måste ändå vara det jag känner djupt inombords som är det rätta och riktiga för mig att stå upp för. Den känslan leder fram till de handlingar jag väljer att agera utifrån. Jag vill inte bli "styrd" av någon åsiktskorridor som vill mästra och övertyga om vad som passar sig eller inte. Jag vill gå den väg som jag tror på och känns rätt för mig. 

Att känna sig som bakbunden med munkavel på är kanske en av orsakerna som påverkat kämpaglöden. 

Funderar med lite sårad ego-känsla,, är mina tankar och åsikter inget värda då ingen tycks lyssna. 

Samlar styrka inom mig, behöver den stort framöver, jag är inte färdig på långa vägar. Ska bara hitta tillbaka för att tända den inre glöden, bygga upp mig själv, min självkänsla och hitta ett nytt sätt att bemöta kritiska åsikter, på ett plan där jag inte låter mina egna personliga känslor påverkas. 

Hur kan vi påverka?

Det vi vill förändra kan vi själva påverka genom att agera utifrån olika handlingar. Vi förändrar inget genom att knyta handen i byxfickan eller med verbala uppkastningar på jobbets fikaraster.

Om ni är förbannade och trötta på en situation händer absolut ingenting sålänge inte ansvariga konfronteras på något sätt. Skriva mail till de som har makt att förändra kan vara ett sätt, eller att stämma av ett möte och konfrontera på plats, uteblir responsen kan man alltid vända sig till någon nyhetstidning, skriva en insändare eller artikel om frågorna. Då sätter man också en spot och ett fokus på problemet som kan uppmärksammas av flera. 

Det bästa är om man är ordentligt påläst och har bakgrundsfakta att luta sig mot, det betalar sig alltid, blir lättare att ställa frågor samt besvara dem om bevisligt material finns framtagen.

Alldeles för många människor sitter och stressar upp sig över situationer och eventuella händelser som skulle kunna uppstå, målar upp det ena negativa scenariot efter det andra. Istället för att fokusera på vad som kan behöva åtgärdas, förändras och förbättras. Dessutom upplever jag också att många av dessa negativa människor själva inte orkar, vågar eller vill bidra till att lyfta ett endaste finger för att kunna påverka till förändring. Jag tycker det vittnar om en allmänt slapp och likgiltig attityd som för mig känns oerhört frustrerande.  Många människor har levt alldeles för länge i en sk "skyddad verkstad",, fått allt serverat och haft det rätt så bra och tryggt. Att vara hemmablind innebär kanske att förståelsen för andras situation minskar. Folk tar också väldigt mycket för givet av samhället ända tills spärrar eller grus i maskineriet uppstår. 

Att gå i någon annans skor eller se saker genom någon annans "glasögon",, skulle förmodligen göra skillnad, många skulle kanske ändrat sina värderingar och lära sig uppskatta och värdera livet lite högre.. 💜

Folks kämpaglöd och lust verkar också svalnat av de senaste decennierna,, vad beror det på? Hur kan vi återväcka detta hos folk igen? Vi behövs nämligen alla så förtvivlat väl, varje röst är ovärderlig och viktig. 

Trots regeringsskiftet 2014 har vi ännu mycket kvar som behöver förändras och utvecklas. Att styra i minoritet innebär dessutom att varje fråga ska behandlas och de beslut oppositionen röstar ner får regeringen inte igenom lika lätt.  

Dessutom är många kommuner och regioner "blå", vilket innebär att det är allianspartierna som har makt att styra här, få igenom sina krav etc.  Den svårt blödande sjukvården och övrig välfärd kommer tyvärr att ta lång tid att reparera och förändra,,troligtvis flera år. 

För detta krävs ett enormt uppslut och engagemang från så många som möjligt! Det finns tyvärr inget Quick fix!

Jag tror det är viktigt att införa delmål. 

Sänka förväntningarna och ha en stor portion tålamod. Det finns så gigantiskt mycket som behöver åtgärdas att det lätt blir en övermäktigt om vi bara blickar rakt ut i denna snåriga djungel. 

Bara genom fortsatt kamp och strävan till förbättring kan vi förändra olika saker.

Men Tillsammans blir vi starka och kan genomföra en hel del 💝

Den onde och den gode - vem är vem?

Världen är galen och har blivit en alltmer osäker plats för oss. Ingen mark är längre säker att vistas på. Respekt och kärlek för människan och allt levande lyser stort med sin frånvaro. Aldrig har världen varit i så stort behov av kärlek som nu.

Det verkar inte längre spela någon roll var vi befinner oss, för när vi ser oss omkring upptäcker vi att hatet och människors ilska verkar pyra lite varstans. De kriminella organen hänger på stort, det är i dessa tider de gynnas att växa sig starkare, bli fler och få status. Många av dem som dras till kriminella nätverk lever i utanförskap, anser sig missförstådda och svikna av samhället.  

oroväckande nog verkar det som om fler och fler människor också börjat ta lagen i egna händer. 

Det är farligt när människors missnöje börjar slå rot i ofriska och skadliga beteenden. Ett mönster som tyvärr verkar sprida sig globalt. Jag har förstått att det handlar mycket om människors missnöje och rädslor för förändringar som de tror kommer till att påverka negativt. 

De evighetslånga krigen är ett stort upphov. Blir också oerhört upprörd över vapenindustrin som är en stor källa till att försörja de fördömda krigen att fortsätta galenskapen. Vapenhandeln utgör också en ekonomisk guldgruva för alla de länder som bidrar till detta. Det är en så pass stor vinst i denna handel att det skulle bli snudd på en ekonomisk katastrof om alla krig upphörde ( tror i alla fall jag ). 

Det pratas stort om att verka för världsfred och mänskliga rättigheter samtidigt som det säljs vapen på löpande band som underförstått uppmanar till: "varsågod och döda"!!

Det är så korrupt att jag knappt finner ord. 

Många länder med makt har ett finger med i denna handel. 

Det är djupt tragiskt att konsekvenserna av de grymma krigen blivit så stora och djupa att vi fått en massflyktingkris. En kris som även medfört att extremisterna göds och växer till på alla kanter. 

Främlingsfientligheten gror och växer. Terrorister föds på båda sidor, nya bråk och krig startas.

Vad är det som gör att vissa människor utvecklar hat mer än andra? Varför blir folk elaka och vad är det som får människor att vilja ha ihjäl varandra? 

Finns det både onda och goda människor? Kan människor som fått en bra och kärleksfull uppväxt ändå vara eller bli onda? 

Om det är uppväxten som styr om en människa blir ond så tänker jag att vi har ett gigantiskt problem med människor som inte fått en bra uppväxt. Flera människor som växt upp under dåliga förhållanden har tenderat att utvecklas till oerhört goda och kärleksfulla människor. Så bilden om uppväxt kanske inte håller hela vägen i frågan om vem som blir ond eller god!? 

Så vad är det då som påverkar dessa människor....

Kan kärlek omvända en ond till god? 

I tillräcklig mängd ja!!!

Jag tror någonstans på rättvisa och jämlikhet eftersom det skapar balans. 

Hade vi bara kunnat implementera denna balans globalt ❤️

Tänk om ... 

Ett endaste litet leende...

När de jobbiga känslorna slår klorna i en och det enda jag vill känns avlägset och lite overkligt. Då är det viktigt att påminna sig själv om att det faktiskt är så i livet att ingenting är beständigt. Allting ändrar sig, utecklas och går in i nya faser. Den tanken känns tröstande mitt i den djupaste gråt och förtvivlan. Ett litet leende vågar sig fram, ett hopp och en gnista tänds av denna visshet. Jag förstår  också att allting som händer sker av en anledning. Men jag behöver ha större tilltro, måste också lära mig att förstå att vissa saker också måste få ta tid. Att inte vara så otålig, träda in och ta över roder och kommando ideligen utan våga släppa taget och backa lite, låta händelser utvecklas i sin egen takt och ge andra människor chans att kunna träda fram. Att älska någon kan ibland vara djupt smärtsamt❤️ står inför tuffa beslut som måste göras för att jag ska veta hur jag kan agera vidare,, men  har svår beslutsångest just nu!! 

Bara en dröm trots allt!

I en alltmer galen värld som tycks snurra och accelerera i ett allt vansinnigare tempo, tycks sanningar och önskningarna från envar om ett fredligare liv på jorden - inte göra annat än att fastna i ett drömscenario som endast kan upplevas i tillstånd varav fantasin är den som sätter gränser.

Det förundrar mig vilken obeskrivlig tro var och en har i sin övertygelse och hur vi alla kämpar på olika sätt.

Jag beundrar dem som orkar fortsätta, som reser sig upp gång efter annan trots flertalet motgångar. 

För mig är det självklart att vi människor hjälps åt oavsett klass, kön eller etnicitet. Jag har aldrig förstått mig på människor som anser sig förmer än andra. Gillar inte de dragen. 

I grunden är vi alla ganska lika, vi har bara råkat födas i olika delar av världen. Jorden är väl densamma och lika viktig  för oss människor oavsett vilken plats vi föds och bor på. Vi är samtidigt också viktiga för jorden. Allt liv fyller en funktion och kugge i ett enormt kretslopp. Vi alla tillsammans, både  djur, växter och människor behövs och är viktiga på ett eller annat sätt för att kunna utvecklas och formas. Felet idag är att vi inte använder oss av de enorma krafter av resurstillgångar som det antagligen förutbestämts. En massförstörelse är istället i omlopp både vad gäller miljön men också alla dessa fruktansvärda och fördömda  krig med terrorism som under flera år lett till den hysteriska massflyktingvåg vi har idag. 

Allting rullar på i en galen dominoeffekt. Det ena genererar till det andra. Väldigt få gör kopplingar eller förstår varför det blivit och lett fram till den situation och verklighet vi lever i idag.

Att okunskap i de flesta fall leder till korkade handlingar har nog många förstått. Det som förfärar mig mest är den människosyn som råder i vårt samhälle, där saknas många gånger empati, förståelse och  kunskap för de utsatta människorna. 

Självklart finns det olika anledningar bakom människors ageranden. 

Vi har väldigt stora skillnader mellan flera länder, kultur och kunskap, det utvecklingsglapp som idag råder ställer till väldigt mycket bekymmer världen över. 

Vi har många länder som är flera år efter oss i Sverige vad gäller jämlikhet, frihet och rättvisa. En förändring i dessa länder går inte att forcera fram tror jag. Det är dock viktigt att fortsätta upplysa, utbilda och informera via olika organisationer. Men jag tror tyvärr att det kommer dröja väldigt lång tid, säkert minst hundra år antagligen, innan något radikalt händer. 

Ska vi då bara stå ut med detta inferno som sprider sig i världen genom olika terroristhandlingar mm? Hur ska vi agera? Det som känns obehagligt är också den stora skara högerextremister som breder ut sig i Europa och i andra värdsdelar. Genom att enas i gemensam styrka kan vi kväva det främlingshat som sprider sig. Informera, visa oacceptans och våga säga ifrån vid orättvisa. Tänk på att varje handling och varje bemötande ger respons, var därför alltid alltid vänlig mot alla människor du möter. Vänliga handlingar sprider sig som ringarna på vattnet.

Har du tänkt på att vi som lever i Sverige idag har fötts i en värld som redan gynnats av ett bra välfärdssystem med lagar som styr och håller orättvisor på avstånd. Vi förstår inte historien bakom vårt bekväma och trygga liv, är dåligt upplysta eller kanske rentav ointresserade. Vi har det ju så bra eller hur? 

Men det är inte VI som fått igenom den förändringen en gång i tiden, utan det är våra förfäder som kämpat. Det var inte under en femårsperiod frågorna drevs heller, utan vissa frågor tog det mer än trettio år att få igenom. Saker vi idag bara tar förgivet. Ta abortlagen, den togs upp politiskt för första gången 1908 av socialdemokratiska kvinnor, liksom kvinnlig rösträtt, bara för att nämna några. 

Vi får inte slappna av och tro att detta vi har är något beständigt. Det finns makter som vill förändra, det ska vi vara väl medvetna om. Vi behöver värna och slå vakt om våra rättigheter och det vi har för att få behålla.

Just nu är både abortlagen i gungning liksom den "svenska modellen"!

Vi behövs alla tillsammans i arbetet för att kunna organisera oss och orka kämpa, stå emot sämre förändringar. 

Vi är varandras styrka och tillsammans är vi starka 🌹