Ett endaste litet leende...

När de jobbiga känslorna slår klorna i en och det enda jag vill känns avlägset och lite overkligt. Då är det viktigt att påminna sig själv om att det faktiskt är så i livet att ingenting är beständigt. Allting ändrar sig, utecklas och går in i nya faser. Den tanken känns tröstande mitt i den djupaste gråt och förtvivlan. Ett litet leende vågar sig fram, ett hopp och en gnista tänds av denna visshet. Jag förstår  också att allting som händer sker av en anledning. Men jag behöver ha större tilltro, måste också lära mig att förstå att vissa saker också måste få ta tid. Att inte vara så otålig, träda in och ta över roder och kommando ideligen utan våga släppa taget och backa lite, låta händelser utvecklas i sin egen takt och ge andra människor chans att kunna träda fram. Att älska någon kan ibland vara djupt smärtsamt❤️ står inför tuffa beslut som måste göras för att jag ska veta hur jag kan agera vidare,, men  har svår beslutsångest just nu!!