Förutom idag då, har jag endast fem dagar kvar att arbeta innan det äntligen blir dags för min efterlängtade semester etapp två. Jag hade ju nämligen två veckor i början av juni. Då hände det inte speciellt mycket, barnen gick fortfarande i skolan och min make jobbade den ena av veckorna. Men jag fick vilat upp mig lite grann åtminstone. Den här sommaren fick jag ofrivilligt dela mina semesterveckor. De två veckorna som kommer nu ser jag mycket framemot, inte minst eftersom vi ska till underbara Cypern med goda vänner.
Ibland kan det komma dagar när jag känner en enorm frustration / irritation på olika saker, händelser eller andra människors vara eller inte vara. Jag förstår inte varför jag behöver bry mig så fruktansvärt mycket om andra och yttre omständigheter, speciellt när det inte är något som direkt påverkar mig eller mina närmaste utan faktiskt bara vederbörande och dennes närmaste. Det är ju inget jag måste lägga mig i eller försöka påverka. Men sen kommer de här dagarna när allt som sägs får mig att bli arg och jag tycker att saker ska ske på ett annat sätt och jag kan tycka att väldigt många är trångsynta, naiva som rycker lättvindligt på axlarna åt saker som jag tycker är viktiga. Det är inte lätt att bara strunta i sina känslor då eller att försöka ta ett nytt andetag och byta samtalsämne eller gå där ifrån. Jag vill så gärna hjälpa till att förändra negativt till positivt. Att få en människa att inse att något den tycker är bra egentligen inte är det och att om denne då gör såhär istället så skulle situationen bli en helt annan och mycket bättre, det är ju en omöjlighet att få en sådan person att lyssna, för det kan handla om personens hälsa och livsstil, personen tycker att den mår väl hyfsat bra och vägrar då ta till sig vad som kommer att hända efter några år om man fortsätter med sina matvanor och sin livsföring med buss överallt eller bil istället för cykel eller promenader. Att tänka ett eller två steg framåt är inte lätt för alla. Övervikt och högt blodtryck vägras erkännas att det skulle bero på minskad rörlighet eller avsaknad på motion.
Ibland är det till och med så i vissas fall, att personen ifråga kan erkänna att något inte är bra eller fungerar, men trots detta är hen inte mottaglig för en förändring eller att man försöker hitta någon annan lösning. Utan säger då bara att det inte är så farligt, det ska nog gå el.dyl. Åhhhh sånt kan göra mig galen ibland.
Varför vill man beklaga sig om man inte vill få det bättre?? Då trivs man ändå med att ha det jobbigt och besvärligt till syvende och sist.
Till sist men inte minst, ha en fortsatt fin lördag vänner
Kram // Ann
Ibland kan det komma dagar när jag känner en enorm frustration / irritation på olika saker, händelser eller andra människors vara eller inte vara. Jag förstår inte varför jag behöver bry mig så fruktansvärt mycket om andra och yttre omständigheter, speciellt när det inte är något som direkt påverkar mig eller mina närmaste utan faktiskt bara vederbörande och dennes närmaste. Det är ju inget jag måste lägga mig i eller försöka påverka. Men sen kommer de här dagarna när allt som sägs får mig att bli arg och jag tycker att saker ska ske på ett annat sätt och jag kan tycka att väldigt många är trångsynta, naiva som rycker lättvindligt på axlarna åt saker som jag tycker är viktiga. Det är inte lätt att bara strunta i sina känslor då eller att försöka ta ett nytt andetag och byta samtalsämne eller gå där ifrån. Jag vill så gärna hjälpa till att förändra negativt till positivt. Att få en människa att inse att något den tycker är bra egentligen inte är det och att om denne då gör såhär istället så skulle situationen bli en helt annan och mycket bättre, det är ju en omöjlighet att få en sådan person att lyssna, för det kan handla om personens hälsa och livsstil, personen tycker att den mår väl hyfsat bra och vägrar då ta till sig vad som kommer att hända efter några år om man fortsätter med sina matvanor och sin livsföring med buss överallt eller bil istället för cykel eller promenader. Att tänka ett eller två steg framåt är inte lätt för alla. Övervikt och högt blodtryck vägras erkännas att det skulle bero på minskad rörlighet eller avsaknad på motion.
Ibland är det till och med så i vissas fall, att personen ifråga kan erkänna att något inte är bra eller fungerar, men trots detta är hen inte mottaglig för en förändring eller att man försöker hitta någon annan lösning. Utan säger då bara att det inte är så farligt, det ska nog gå el.dyl. Åhhhh sånt kan göra mig galen ibland.
Varför vill man beklaga sig om man inte vill få det bättre?? Då trivs man ändå med att ha det jobbigt och besvärligt till syvende och sist.
Till sist men inte minst, ha en fortsatt fin lördag vänner
Kram // Ann
