Nu börjar äntligen den stora nedräkningen för mig, sju arbetsdagar kvar innan semestern och den efterlängtade Cypern resan.
Jag och barnen kompletterade vår snorkelutrustning för några veckor sen. Jag och maken köpte ju varsitt kit för arton år sen när vi skulle på bröllopsresa till Samos. Tyvärr hände det en grej där som förstörde vattenupplevelser för mig under arton år framåt.
Igår var jag tillsammans med några vänner i deras badhus, vi var helt ensamma då väder och hav lockar de flesta till att bada utomhus. Enda anledningen till att vi valde badhuset var just lugn och ro och att få träna på snorkling, dykning i den rofyllda, trygga atmosfären.
Väl därinne, startade jag med endast cyklopet att dyka, slå kullerbyttor i vattnet och vänja mig långsamt vid undervattensmiljön, igen. Efter ett tag drog jag på fenorna och placerade snorkeln i cyklopet. Provandades kikandes ner i vattnet. Fjärilar i magen, en klump i halsen, spänd i kroppen, rädslan kommer smygande. Försöker ta det lugnt. Våra vänner pratar lugnande, undervisar och förklarar steg för steg hur jag kan börja att göra. Ta det i min takt.
Det känns inte bra, känner paniken komma smygande, fan också, här har jag gått och köpt nya grejer för att få en kul upplevelse på Cypern tillsammans med de andra som också ska snorkla. Fan, jag måste komma över detta och få en positiv bild av detta igen, känna att jag kan lita på mig själv och kan utföra momenten utan panik.
Jag står redo att strunta i allt, bara skita i det, kasta av mig grejorna och kliva ur bassängen, sätta mig i bastun och lämna det bakom mig. Hjärtat bankar, jag andas häftigt, känner tårarna och besvikelsen i hela kroppen.
Jag står så en stund, insuper känslan, låter den sjunka undan långsamt, lyssnar igen på vår vän som pratar med mig. Flyttar mig mot trappräcket, tar tag i det och står och flåsar i snorkeln, provar några gånger att ta sats, efter några gånger bara gör jag det, tar sats och håller andan samtidigt som jag sänker ner mig under vattnet hastigt, far upp ur vattnet ännu hastigare samtidigt som jag blåser ut.
Ett halvt trappsteg framåt och uppåt, lägger mig på magen och börjar snorkla, ligger bara och paddlar på ytan, det räcker känner jag. Vår vän tycker att jag ska börja provdyka i det läget, jag väljer att vänta, känner mig inte redo. Paddlar bort till trappräcket igen, ställer mig upp, håller andan och går ner med snorkeln under vattnet, stannar kvar lite längre än förra gången och så upp, blåser ut. Jag gör så några gånger, innan jag paddlar snorklandes ut i bassängen igen. Plötsligt känner jag mig helt avslappnad och redo, med ansiktet vänt nedåt bassängbottnen, tar jag ett djupt andetag och försöker dyka ner mot botten. Dykningen går inte bra, men jag är inte rädd att vara under vattnet med snorkeln längre, jag känner att jag gör rätt nu och kan börja lita på mig själv igen. Jag tränar och provdyker en stund, avslutar hela proceduren med att hoppa från kanten vid den djupa delen, jag har klarat provet. Jag är tillbaka igen, efter arton års frånvaro och rädsla är jag äntligen på väg igen. Fan vilken härlig känsla det är!!!!
Min dag igår är ett jättekliv framåt för mig, min självkänsla har växt och jag känner mig stolt över mig själv.
I ett annat blogginlägg ska jag berätta vad som hände för arton år sen som gjort att jag fick sådan rädsla och nästintill fobi.
Ha en skön och härlig torsdag, minns detta, alla kan..... det handlar om vilja och motivation, att övervinna rädslan är inte lätt, men det går, allt måste få ta sin tid.
Sommar kramar // Ann
Jag och barnen kompletterade vår snorkelutrustning för några veckor sen. Jag och maken köpte ju varsitt kit för arton år sen när vi skulle på bröllopsresa till Samos. Tyvärr hände det en grej där som förstörde vattenupplevelser för mig under arton år framåt.
Igår var jag tillsammans med några vänner i deras badhus, vi var helt ensamma då väder och hav lockar de flesta till att bada utomhus. Enda anledningen till att vi valde badhuset var just lugn och ro och att få träna på snorkling, dykning i den rofyllda, trygga atmosfären.
Väl därinne, startade jag med endast cyklopet att dyka, slå kullerbyttor i vattnet och vänja mig långsamt vid undervattensmiljön, igen. Efter ett tag drog jag på fenorna och placerade snorkeln i cyklopet. Provandades kikandes ner i vattnet. Fjärilar i magen, en klump i halsen, spänd i kroppen, rädslan kommer smygande. Försöker ta det lugnt. Våra vänner pratar lugnande, undervisar och förklarar steg för steg hur jag kan börja att göra. Ta det i min takt.
Det känns inte bra, känner paniken komma smygande, fan också, här har jag gått och köpt nya grejer för att få en kul upplevelse på Cypern tillsammans med de andra som också ska snorkla. Fan, jag måste komma över detta och få en positiv bild av detta igen, känna att jag kan lita på mig själv och kan utföra momenten utan panik.
Jag står redo att strunta i allt, bara skita i det, kasta av mig grejorna och kliva ur bassängen, sätta mig i bastun och lämna det bakom mig. Hjärtat bankar, jag andas häftigt, känner tårarna och besvikelsen i hela kroppen.
Jag står så en stund, insuper känslan, låter den sjunka undan långsamt, lyssnar igen på vår vän som pratar med mig. Flyttar mig mot trappräcket, tar tag i det och står och flåsar i snorkeln, provar några gånger att ta sats, efter några gånger bara gör jag det, tar sats och håller andan samtidigt som jag sänker ner mig under vattnet hastigt, far upp ur vattnet ännu hastigare samtidigt som jag blåser ut.
Ett halvt trappsteg framåt och uppåt, lägger mig på magen och börjar snorkla, ligger bara och paddlar på ytan, det räcker känner jag. Vår vän tycker att jag ska börja provdyka i det läget, jag väljer att vänta, känner mig inte redo. Paddlar bort till trappräcket igen, ställer mig upp, håller andan och går ner med snorkeln under vattnet, stannar kvar lite längre än förra gången och så upp, blåser ut. Jag gör så några gånger, innan jag paddlar snorklandes ut i bassängen igen. Plötsligt känner jag mig helt avslappnad och redo, med ansiktet vänt nedåt bassängbottnen, tar jag ett djupt andetag och försöker dyka ner mot botten. Dykningen går inte bra, men jag är inte rädd att vara under vattnet med snorkeln längre, jag känner att jag gör rätt nu och kan börja lita på mig själv igen. Jag tränar och provdyker en stund, avslutar hela proceduren med att hoppa från kanten vid den djupa delen, jag har klarat provet. Jag är tillbaka igen, efter arton års frånvaro och rädsla är jag äntligen på väg igen. Fan vilken härlig känsla det är!!!!
Min dag igår är ett jättekliv framåt för mig, min självkänsla har växt och jag känner mig stolt över mig själv.
I ett annat blogginlägg ska jag berätta vad som hände för arton år sen som gjort att jag fick sådan rädsla och nästintill fobi.
Ha en skön och härlig torsdag, minns detta, alla kan..... det handlar om vilja och motivation, att övervinna rädslan är inte lätt, men det går, allt måste få ta sin tid.
Sommar kramar // Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar