Hej världen

Godmorgon världen och alla mina fina vänner som finns runt omkring mig. Tack för era tankar och era peppningar. Det känns fint när andra bryr sig om en. Får en att känna sig lite mer viktig och betydelsefull.
Förkylningen har kulminerat och nu ska jag jobba för att bli av med den. Ledig idag och tagit en lugn förmiddag, ska snart bege mig ut i det fina vädret och njuta av solen och bara ladda mig full av energi! Jag blev besviken på en sak som jag sett fram emot och som jag känt ett driv för länge, som nu inte tycks bli av. Men som jag skrev i gårdagens inlägg, jag kan finna en annan väg, det finns massor med föreningar jag kan gå med i, men vet ännu ej vilken som jag ska kunna tänkas intressera mig för så att jag kan bli aktiv. Många har frågat om jag inte vill gå med i något parti, funderar ännu och vet inte riktigt. Hade ju den här önskan om det som nu inte blir så inte funderat jättemycket på parti eller om jag skulle vilja något inom det. Jag är intresserad av samhällsfrågor och skulle gärna vilja veta mer och kanske kunna vara med och påverka saker. Funderar så det knakar ;-)

Vikten av att bli sedd är stor och faktiskt mycket större än många vet och kanske tror. Det är faktiskt med lite blandade känslor jag då kan tycka till om sajter som exempelvis då Facebook som ändå är en av vår tids största. Där inne sker mycket från olika människor, föreningar, affärsrörelser mfl. De som finns där kanske har olika mål med att synas eller inte. Vissa kanske bara går in för att kolla på vad andra skrivit, delat eller fotat, andra går in för att visa att de syns, de skriver något och får andra att gilla eller kommentera det som skrivits, då har man blivit sedd och fått bekräftelse.
Har vi människor fått ett ökat behov av just bekräftelse? Samhället går på högvarv och utvecklingen exploderar framåt hela tiden, alla är upptagna med något, vi har inte längre tid för varann. Kanske är det även så i ens familj att man inte har tid för varann, man orkar inte diskutera eller prata på kvällen efter jobb, man sitter i var sitt rum eller även om man är i samma rum så är man upptagen med mobilen, Ipaden eller tv´n.

Är det viktigare att folk på nätet ger en bekräftelse än att umgås irl med vänner och familj? Det är det verkligen inte, vi har fått ett redskap i händerna som vi blivit totalt uppslukade av, både vuxna, barn och ungdomar. Vi har skapat ett beroende av att hela tiden behöva bli sedda och synas för att andra ska kunna bekräfta oss.

Hur ska man bryta detta mönster? Behöver det brytas?  Överallt oavsett var vi befinner oss, ser vi folk som står med sina mobiler, på restaurangen, fotbollsläktaren, föreläsningar, skolan, jobbet etc.
Varför måste vi vara tillgängliga precis hela tiden? Att vara det gör ju att vi aldrig kan koppla av riktigt, jag tror att det är viktigt att någon gång varje dag, stänga av mobilen, Ipaden eller vad man nu är uppkopplad i, för att kunna gå ner i varv och inte behöva bli störd av personer eller notiser som pockar på ens uppmärksamhet. Inte heller själv hålla på att kolla av olika inlägg som eventuellt blivit gillade eller ej. Tänkte själv börja med denna nya sunda vana, stänga av mobilen ett par timmar, gå iväg ut i naturen, varva ner och bara vara!!!

Ha nu en riktigt härlig dag och glöm inte gå ut i solen och tanka lite energi !

Kram <3

Bild från Torekov i höstas

Genomförkyld och ynklig.....

Snörvlat hela dagen lång, trött och frusen. Just hemkommen från en trevlig föreläsning i Helsingborg som handlade om ungdomars vanor på nätet. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det var väldigt övergripande och inget penetrerades egentligen riktigt. Men ändå intressant. Det handlade ganska mycket om hur vi ska behandla varandra, inte bara då ungdomarna emellan utan även hur vi vuxna ser på ungdomar eller andra grupper. Hur vi vuxna mer måste ta vårt ansvar i hur vi lär våra barn använda datorn och nätet. Social kompetens!!
Hade hoppats på att få träffa en väninna på föreläsningen, hon kunde dock inte komma ifrån i tid så det blev tyvärr inget med det. Får väl boka in någon annan dag med henne istället sen när det finns utrymme.

Blev oerhört besviken igår. Vill inte ta det här, men det handlade om något jag sett fram emot att få göra under lång tid och som nu inte kan bli av. Så då får jag väl fundera ut något annat som intresse, kanske ändå ska gå med i någon förening eller något parti?

Känner mig lite ledsen, det är antagligen förkylningens fel, den förstärker min ynkliga sida, minsta motgång blir till ett ofantligt nederlag och besvikelsen känns total. Men herregud människa ryck upp dig för sjutton!!! Jag är ju den där kaxiga tjejen som står upp för min sak, sätter ner foten, kämpar för rättvisan, tänjer på gränserna. Jag är stark, har varit i motgångar många, många och ofantligt många gånger, jag borde vara så härdad. Vi människor har våra motgångar, det är dem som härdar oss och rustar oss inför nästa strid. Vi är som sagt människor som är sårbara, men vi är också otroligt starka. Vi har styrkan inom oss!
Så nu jobbar vi med styrkan, eller hur? !

Mot närmsta apotek imorgon på min lediga dag för att inköpa Kaloba, dunderkuren för förkylningar. Har hjälpt mig varje gång, tar ca två till tre dagar innan det vänder. Nu ska jag fylla på min energi, ta fäste på något och sikta framåt. Målen är viktiga och därför måste jag ha ett som jag bestämt mig för.

För många år sen gick jag en kurs i Qui gong, tyvärr upprätthöll jag inte det jag lärde med någon reda utan har tyvärr glömt många av rörelserna, men ska försöka kolla upp på Youtube och gå igenom alla de tio rörelserna som jag lärde mig och återuppta det som en träningsform. Den är rensande och energigivande. Den ger en central stimulans och blir samtidigt en sorts mindfulness metod i sig. Det känns väldigt bra i kroppen efteråt.

Hur brukar ni göra om ni blivit besvikna på något som ni sett mycket fram emot och som sen visar sig vara något annat eller att det inte blev av överhuvudtaget? Gråter en skvätt och sen bara skaka
på sig, resa sig och gå vidare? Vad jag vet och samtidigt får som en käftsmäll är: livet är inte som en rak autostrada, den är full av svängar och kurvor, ojämnheter och små avstickare. Det gäller dock att hålla kursen så kommer man så småningom till sitt mål tillslut även om det ibland kan ta lite tid.
Målmedvetenhet och fokus, viktiga bitar och det gäller att man verkligen tar tag i dessa bitarna och ser till att hålla den kursen stadigt. Så kommer det gå så bra. Positivt tänk!!! Ge aldrig upp, någonsin!!!

Ann <3

En "annandag" ;-)

Sista påskdagen och dessutom en ledig dag. Jobbat påskafton och påskdagen. Påskdagen fick ju en härlig avslutning ute i Röstånga där mina föräldrar campat hela påskhelgen. Soligt, varmt och ett helt underbart väder denna helgen. Tyvärr inte lika fint idag när jag är ledig............. hmmm!

Maken har jobbat hårt med vårt trädäck för att få det i skick, svartmögel och annat smuts. Nu är det så fint som det kan bli, behövs nog slipas till på några ställen där fläckar och beläggning ändå inte velat gå bort. Tänk att det är sex år sen vi byggde detta fantastiska stora fina trädäcket. Ja, jag var inte speciellt involverad, så kan inte skryta direkt ;-) men maken, svågern och min bror slet hårt under en veckas tid. Det var inte helt lätt att bygga, plan A blev efter en vecka plan B. Gick inte att sätta plintar i marken, för mycket rötter från stora körsbärsträd förhindrade grävandet, ändå lånat en stor markborr, det gick bara inte. Så plan B gick då ut på att bygga en stabil ram av tjocka, ja vad heter det, slipers? Eller stolpar?  I alla fall gjordes detta och förankrades i husväggsgrunden på något vis, själva golvet spikades sen ovanpå hela ramen, staket byggdes och fästes sen även det i ramen. Vi är så supernöjda med denna fantastiska uteplats som vi redan haft så mycket gläjde av. Plats för både myshörna och matplats. Enda är att vi kan ju bara nyttja det sommartid, så skulle gärna velat ha uterum på halva delen. Men, dyrt och kanske onödigt!

Den här sommaren ska vi bara en vecka till Öland, fått stuga genom Alfa Laval där maken jobbar. Det blir i Löttorp nära havet. Fått vecka 26 och disponerar den från klockan 15.00 midsommardag. Blir inget midsommarfirande för oss midsommarafton, måste ju köra ganska tidigt dagen efter. Några vänner till oss kommer också upp, så ska vi fira midsommar då istället. Ser framemot detta och tycker det ska bli så mysigt.
Min man berättade lite full i skratt häromdagen, att familjen som ska ha stugan veckan före oss, hade hört av sig till honom för att fråga om vi inte kunde ta stugan på söndagen istället ;-)   De vill förmodligen kunna fira sin midsommar ordentligt, hihi. Maken svarade att det inte kommer på fråga, vi är där prick klockan 15.00 midsommardag.  Som man bäddar får man bekant ligga, haha!!

Blir alltid så lycklig i kroppen på våren och när värmen kommer, allting börjar grönskas, älskar den där nya skira klorofyllmättade färgen i all växtlighet, allt fågelliv, alla människor som vaknar till liv, grannarna som man knappt sett på flera månader börjar man se och möta igen och byter några ord med. Planering för sommaren, trädgårdsplanerna som man inte hann förra sommaren, vi har ju ett gäng plattor som några vänner skulle kasta, de hämtade vi på sensommaren i fjol, står nu staplade på gräset här utanför, mest maken som vill göra något slags grillplats av detta, han vill helst "platta" till alla rabatter också, så gäller att se upp nu var de ska hamna så mina fina växter inte försvinner, hmm. Hoppas åtminstone få ordning så baksidan, ser ut som en jäkla soptipp, ingen vacker syn just nu i alla fall.

Mycket tankar som kretsar just nu, får mycket infallsvinkar och input från allt möjligt, känns som jag ska drunkna i mina egna idéer snart. Är i en fas där jag nog befinner mig väldigt mottaglig för alla slags intryck. Det känns ju otroligt bra och upplyftande då jag känt det som jag befunnit mig i ett slags vacum tillstånd under en längre tid. Åtminstone när det gällt mig själv och mina intressen. Jag har inte riktigt kunnat känna vad JAG velat med mitt liv, vem jag är och vad jag vill med mig själv. Ett tag förra året kände jag det som att jag var deprimerad. Som tur är har hela denna känsla försvunnit helt och jag känner en slags öppenhet och mottaglighet nu för allting runtomkring. Det är en fantastisk känsla och jag är så lycklig för alla mina nya känslor, att jag faktiskt KÄNNER något igen. Jag är inte död.
Barnen börjar växa upp och då är det antagligen så att en slags pånyttfödelse för mig och mitt liv har inträtt.

Känns som jag skulle kunna skriva i oändlighet idag om allt och allt och lite till ;-) Avrundar därför här och nu med att säga: " Ha en underbar dag all fina goa människor "

Kram Ann <3