Livslågan vi alla har och ska ha brinner där inuti oss. Får oss att driva på, engagera oss, locka oss, inspirera oss och nära oss med sin energi!
Denna låga är det viktigaste vi har, utan den är vi ingenting, bara ett tomt skal. Vi ska ta tillvara på den här lågan, den är viktig för våra liv och för att vi ska må bra.
Livet kan tyckas nyckfullt och väldigt orättvist många gånger. Tänker på alla unga / yngre som rycks ifrån oss alltför tidigt :-( Varför måste det ske? Vad är egentligen meningen med att ett litet barn rycks bort från sina förtvivlade föräldrar? Vad är sanningen och rättvisan i att ta en ung mor från sina små barn? Varför ska barn och unga behöva sätta livet till?
Livets skola är hård och ibland skoningslös eftersom det hänger ihop med livets lärdom. Varje individ har fått en uppgift utstakad för sig att lära och uppnå under sin livstid. Tror ni på gamla och nya liv, själar som pånytt föds? Låter jag som någon mambo jambo typ?
,,,, Var och en har sin övertygelse, tro och hopp. Jag tror på Karma. Det som händer, sker inte av en slump utan efter vad som är meningen ska hända och inträffa under ditt liv. Allt har en mening och betydelse för ens liv, vi har något vi ska lära oss.
Vi har en inre kompass / känsla som vägleder oss om vi bara vågar stanna upp och lyssna. Vissa kallar det "magkänsla" , lita till den känslan.
Är det därmed sagt att vi bara ska acceptera och känna att det är okej att barn och unga dör tragiskt, eftersom det var deras Karma? Nej!!! Vi ska inte tycka så, inte alls. Smärtan i en svår förlust är outhärdlig för alla. Det handlar om kärlek och känslor. Det svåraste vi människor går igenom och blir utsatta för.
Har svårt att acceptera detta, tycker det är fruktansvärt och orättvist på alla sätt. Inget kan rättfärdiga det faktum att dödsfallen lämnar så mycket tomhet, sorg och lidande bland närmaste. En av livets hårdaste och mest orättvisa lärdomar!!
Stärker sorg och lidande oss? Kan vi lära oss hantera tuffare tag därefter? Hur påverkas vi och vad utvecklar oss på detta plan?
Att acceptera att livet ser olika ut för var och en av oss. Att kunna förstå att vi alla var och en har sin egen livsuppgift att fylla. Vi är självuppfyllande, ingen annan kan göra din uppgift, vi måste stå starka i vår egen person. Att vi kan vara så starka i oss själva, känna den där livslågan och vart den leder, driver oss, att även om vi vore den sista människan kvar på jorden, har du ändå kvar din känsla och ditt driv för vad som är just ditt kall, din stora uppgift och utmaning, följer den planen och fortsätter utvecklas och växa som människa. I den utvecklingen finns styrkan och en fantastisk måbra känsla som man bara känner när man uträttat något som faktiskt innebär en utveckling och förändring för en själv som människa. Att alltid minnas,,,,,, en dörr som stängs till det förflutna ,,,, innebär alltid att en ny öppnas för framtida mål <3
Så tror jag, lever tyvärr inte riktigt så, försöker anpassa mig, känner in situationer, fokuserar på det som driver mig, engagerar mig i det som för mig är viktigt. Just nu är jag inne i en utvecklingsfas där jag emellanåt tvingas stanna upp ibland och bara vara, tömma tankarna, "andas" och hitta magkänslan. Försöker lita till mig själv mer för att kunna välja rätt
Ann-Louise <3
