En känsla av orättvisa

När man upplever sig orättvist behandlad, bemött eller på något annat sätt, hur ska vi bemöta detta då? Först måste man ju ta reda på om det finns någon grund till att känna orättvisa, man har kanske missuppfattat situationen, om misstanken stämmer måste man ta reda på varför orättvisan har uppstått och vad man kan göra för att påverka händelsen och om man kan påverka den överhuvudtaget. Man ska inte bara köpa allt rakt av, det håller inte. Blir man misstänksam på att något inte går rätt tillväga eller sköts på rätt sätt då måste man agera. Inte genom att skälla men genom att vara rak och ställa rätt frågor till rätt människor. Man får då hoppas att dessa människor kan ge en svar och att man kan påverka situationen så att alla kan bli nöjda / nöjdare.

Jag tog upp detta ämne eftersom vi råkat ut för just den här känslan idag. Den har grott ett tag men den utlösande faktorn kom idag. Jag har därför tagit mig an saken och vidarebefodrat frågor om dessa orättvisor till den person jag tror bör tillfrågas. Väntar in svar fortast möjligt. Är lite mycket arg just nu. Grrr, nu har i alla fall jag satt ner foten och sagt ifrån.

Imorgon ska jag ha en härlig och skön ledig dag och på agendan står tandläkarbesök för sonen först, men sedan fika ihop med två kolleger på ett café nere i stan. Det har jag sett länge framemot.

Jag har också just sänt iväg ett mejl till en sömmerska om en beställning av en ny klänning till dottern, hon fick ju ett spanskt program nyss och behöver en passande klänning till, något i rött förstås, eller svart kanske med röda detaljer. Ute i god tid för en gångs skull, tävlar ju inte förrän till hösten igen. 

Trevlig tisdag kväll och var rädda om er

Carpe Diem

Gult på blått me like

Ja så är det denna underbara måndagsförmiddag, stor gul sol strålar från klarblå himmel, en härligt varm känsla infinner sig i kroppen.

Jag har just njutit en rykande het kopp java med god ostsmörgås, favoritosten Hollänsk Gouda förstås. Ett glas juice på det. Färdig för vad helst denna veckas första dag kan inbringa.
Ska tillbringa större delen av dagen och kvällen på mitt arbete, men börjar ju inte förrän halv två.

Bägge gullungarna är nu ute på prao denna veckan, den ena dock bara under två dagar. Men förväntansfull över detta nya äventyr trots den korta vistelsen.
Nu känner jag inspiration inför sommaren, igår var vi på några olika ställen för att titta på parasoller till vårt trädäck, paviljongtält har vi förkastat, blir svårt med de Skånska stormarna och tror inte att det kommer hålla i längden, markiser i olika varianter, blir tyvärr dyrare än vi är beredda att betala, vi tycker inte det är värt pengarna. Däremot hittade vi parasoller liknande den vi hade men som är en halvmeter större, vilket blir alldeles perfekt för vårt utrymme. Ska inhandlas inom kort. Vi tittade också på utomhusmöbler att relaxa i, finns några varianter vi eventuellt kan tänka oss. Vi ska rita upp en skiss för att se hur det kan se ut innan vi handlar något. Lite grönt och annan dekoration så kan där nog likna något så småningom.
Trädgården är ett annat dilemma, är inte alls nöjd över hur den ser ut, behöver en riktig make over och jag vet inte om jag är beredd att ge mig på ett så stort projekt just nu. Ska fundera och tänka lite.

Ha en fin måndag

Soliga kramar Ann

Bjuder från en lånad bild jag hittat, 

Ska jag eller inte?

Ibland står man inför ett val, ibland är det flera val. Det är svårt att välja, det vet alla som varit där. Man blir så kluven, rannsakar sig själv efter alla för eller nackdelar man kan hitta som möjliggör ett beslut till om man ska genomföra eller inte genomföra det man står inför. Varför ska det vara så svårt?
Ibland är det svårt för att man känner att det finns andra personer att ta hänsyn till som kanske på något vis blir drabbade beroende på hur vi väljer. Ibland blir valet man gjorde inte bra därför att man har valt utifrån andras perspektiv och kanske tagit för mycket hänsyn till sin partner eller familj och för att skona de man älskar, väljer man kanske bort sin dröm rent av.

Det här är svåra frågor som vi alla då och då ställs inför, många av oss har kanske valt rätt från början, vi valde utbildning, jobb och karriär innan vi valde partner och familj, partnern kanske vi rent av mötte under karriärens uppgång, en partner med samma intresse eller mål, andra kanske tursamt nog har träffat partner och familj som helhjärtat stöttat alla val du gjort eller stått inför, eller så har du partnern och familjen som ser dig som en svikare om du gör vissa val och därför har det aldrig varit aktuellt för dessa personer att välja något annat än det som gynnat dess partner.
En människa som aldrig fick följa sin dröm till fullo, som kanske hade behövt stöttas för att kunna genomföra sina val, men gav upp kampen för husfridens skull, hur mår dessa människor idag?
Ångrar de sina val? Har de blivit bittra? Är de nöjda med hur deras liv ser ut idag? Om vissa oklarheter finns i dessa frågor, varför finner sig dessa människor ändå i sina liv? Varför gör man inte något åt sin situation? Uppgivenhet, säger det er något?

Jag känner att ingen stöttat mig i de drömmar jag en gång hade, om jag skulle velat genomföra någon av dem idag, hade vi stått inför samma problem. Ingen stöttning. Att känna en annan människas frustration och irritation påverkar naturligtvis hur man väljer, inte vill man bli ovän med sin livspartner. Att sen bakefter få höra att ingen någonsin har stoppat mig från mina drömmar, det känns rätt skrattretande. Nej, ingen förbjöd eller stoppade mig, bara kom med allt negativt istället och talade om hur jag kunde genomföra mitt val på ett smidigare sätt, ett sätt som skulle kostat hur mycket tid och energi som helst från mig. Nu handlade mitt val om att plugga vidare på högskolan, detta är nu tjugo år sen gott och väl, problemet jag fick slängt i ansiktet hela tiden var hur vi skulle klara oss på en persons inkomst om den ena pluggade eftersom det tycktes dumt att behöva ta studiemedel som man sen skulle bli återbetalningsskyldig under flera år framöver sen.
Så för husfridens skull satte jag punkt där med mina framtidsdrömmar som sjuksköterska och kanske rentav någon specialistutbildning på det. Jag orkade inte ta striden och jag orkade inte tänka mig att börja läsa och plugga när jag så tydligt kände att jag inte skulle få någon stöttning där hemma.
Det var mitt val då på den tiden, då hade vi inte ens barnen, jag hade hunnit läsa och bli klar till de skulle bli födda, men jag var svag och tog den enklaste vägen. Är jag lycklig nu då över mitt val?
Både ja och nej. Ja, eftersom jag har ett underbart arbete på intensiven som bara andra undersköterskor kan drömma om, fantastisk avdelning att jobba som undersköterska på. Det bästa faktiskt. Nej, eftersom jag faktiskt funderar ibland över mitt val och kan ångra att jag inte gjorde något när jag faktiskt kunde, jag borde varit starkare och övertalat min partner, lagt fram allt positivt och verkligen försökt få med mig honom. Då hade jag kanske haft en chans. Som sjuksköterska och specialistsjuksköterska har man större möjligheter att kunna få jobb på många olika ställen, inom forskning, andra länder, försäljare inom läkemedelsindustrin och eller produktförsäljare inom något företag som tillverkar produkter till sjukvården. Fler val helt enkelt.

Hänger jag läpp nu då? Men om jag skulle göra det, vad får jag ut av det då? Ingenting. Jag är jag, mina val och mitt liv, måste jag lära mig att själv styra över, det kan eller ska ingen annan göra, då sätter jag ner foten. Att gräma sig tjänar ingenting till, gjort är gjort. Men jag funderar faktiskt på nya val som jag kan göra precis när jag vill, men inget riktigt val har kommit upp än, därför får besluten vänta. Men jag funderar, vill hemskt gärna utvecklas och göra något mer utöver vad jag sysslar med idag. Livet är kort och jag skulle vilja prova något mer.

Okej, det här blev lite om mig själv tillslut, jag visste inte när jag inledde detta blogginlägg att jag skulle berätta om mina egna val, det bara blev så. Kom ihåg nu ni som läser detta, valen jag gjort är helt och hållet mina egna oavsett yttre påverkan eller inte, det finns massor med människor som trots avsaknad av stöttning ändå genomfört massor av stordåd. Jag köpte min partners argument på den tiden även om jag också grämde mig och förbannade hans åsikt, för vi gillade båda att resa, göra dyra inköp och att festa, dessutom höll vi båda två på med fallskärmshoppning också i den vevan, vilket är en väldigt dyr hobby. Jag gjorde själv mitt val utefter dessa kriterier. Vi människor är också olika och tycker väldigt olika om saker, jag respekterar min make för hans åsikter, om jag inte gjort det hade jag inte suttit bredvid honom idag. Så vet ni det.

Men tyckandet är fritt och att jag ångrar mitt val kan ingenting ändra på, för det gör jag av och till. Men det tjänar ingenting till idag. Jag måste lära mig att gå vidare, hitta nya möjligheter som jag kan styra in på och det är här som jag har tankar nu och funderar mycket på vad det skulle vara. Mina tankar kanske styr in på något riktigt intressant inom kort. Jag hoppas på det.

Hoppas ni har haft en skön och vårlik helg,

Kram // Ann