Gråten och tårarna bryter envist fram när känslorna rinner över.
När någonting inte blir, varför hålla kvar?
Lång tid har förflutit men det hindrar mig tydligen inte från drömmar, önskningar och en stark tro på att en känsla som träffat mig så hårt måste väl ändå vara viktig och betyda något?
Det som smärtar mest är nog ändå avsaknaden om bekräftelse. Ville så gärna tro under lång tid att de små tecken jag uppfattade ändå var de svar jag ville ha, kanske övertolkat och läst in alldeles för mycket.
Det blir patetiskt till slut, mina små försök att väcka någons intresse som slutar i stor besvikelse varav svåra, negativa känslor tar överhanden trycker ner mig till en liten obetydlig svag figur... som känns väldigt blek och nästintill osynlig.
Jag vill inte vara sån, vill inte vara offer för mina känslor eller låst i ett osunt mönster
Det är dags att sluta krypa, böna, önska och kanske även ge om det ändå bara leder till att jag själv mår dåligt, blir ledsen och gråter.
Livet är aldrig riktigt enkelt att leva eller förstå.
Jag behöver fortsätta mitt liv utan att fixera min blick, längtan vid någon annan som låser fast mig. Det fungerar inte att utveckla sig då, man antingen fastnar eller drunknar.
Försöker höja blicken och fixera den långt bort vid horisonten, ignorera alla krokben på vägen, ta fasta och avstamp i beslutsamhet. Jag vet ju vad jag tycker är viktigt och försöker därför fortsätta gå framåt med högburet huvud, vidare mot de förändringar och mål jag vill uppfylla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar