Att leva med en längtan.....

Vad är det som händer och varför? Funderat länge på varför jag reagerar som jag gör, mina starka känslor och den attraktion jag upplevt under en längre tid. Ska jag alltid ha det såhär`? Är jag inte värd att få uppleva genuin och ren kärlek. Närhet och intimitet och gensvar som överbrygger allt i ens vildaste fantasi. Eller finns den kärleken bara i fantasin kanske? 

Det är nog bara jag som förväntar mig det orimliga, som med mitt ego känner en själviskhet att behöva uppleva det. 

Just nu är det så förvirrat inom mig, samvete som trycker på om att jag ändå inte är värd mer, hur kan lilla jag vara värd något mer, jag är inte något särskilt. Är bara en liten ynklig varelse egentligen som känner stort begär efter kärlek. Törstar och längtar. 

Denna tärande längtan som river inom mig. Gör ont då föremålet för längtan inte verkar ta notis, antagligen inte kommer ge den respons jag så hett önskar. Trots min medvetenhet om detta upphör inte känslorna om längtan. Inget upphör, ej heller min omsorg om föremålet. Ger alldeles för mycket av mig själv, visar ofta ömhet och vänlighet. 

Förstår inte själv mitt krypande när det är så uppenbart att jag inte får något tillbaka spontant. 

Jag ger spontant för att jag bryr mig alldeles för mycket om och inte vill något hellre än att se personen nöjd, glad och frisk. Det värmer mitt innersta att veta att personen är lycklig och mår bra. 

Jag försöker fokusera på att det är enda orsaken till varför jag kryper så för denna persona. Jag kan ju inte vara komplett galen, eller? I tre år? 

Jag väcktes av denna person för tre år sedan. Ett uppvaknande som kändes som den värsta energikick jag någonsin upplevt. Hög på känslor och fruktansvärt speedad. 

Kände mig galen vissa dagar. 

Förälskelse.......... som övergått i kärlek, trots avsaknad om respons från personen. 

Vad är det för mening att känna såhär och hålla på såhär när jag ändå inte får något tillbaka? Är jag egoistisk som längtar och önskar få en spontan ömhetsbetygelse, att få veta att dessa tre år inte varit helt bortkastade, att det finns en orsak till varför personen inte ger något. Har personen kanske känslor för mig som den döjer? 

Varför har jag egentligen drabbats av att känna såhär och under så pass lång tid? Skulle känts så underbart om jag bara visste att mina omsorger betyder något för personen, eller jag bara slösar min energi,, ut i tomma intet...  i såfall är det fruktansvärt sorgligt ....

Önskar ju så hett och längtar stort .... vill så gärna .....❤ Tänk om....