Det fanns en tid i mitt liv när jag var fullt nöjd med att bara vara mor, hustru och yrkesarbetande. Barnen och deras liv, skola och hobbies blev mitt allt. Orkade inte engagera mig i något, hade aldrig engagerat mig förut heller vilket genererade till att jag kände även en osäkerhet i att våga delta i någon form av föreningsliv, organisationer, sitta i styrelser mm. Kände osäkerhet på grund av okunskap, drogs med ett dåligt självförtroende sedan barndomen, hade ovanpå det dessutom en väldigt låg självkänsla/självrespekt som jag tror bottnade i att aldrig ha uppmuntrats få ge uttryck för mina åsikter eller det faktum att något jag tyckte och hade att säga kanske kunde vara viktigt eller värdefullt.
Detta innebar att jag hellre inrättade mig i ledet för att påbörja ett långt följa John marathon. Jämförde mig alltför ofta med andra, när barnen kom jämfördes dem med andras etc,,, för att inte avvika från den klassiska normen,, av rädsla för att inte passa in, vara avvikande och då hamna i någon sorts utanförskap.
Jag förstod inte då att följa John leken istället var ett tecken på min svaghet, en mjäkig attityd från mig visades istället upp, de gångerna jag kände att det blev jobbigt att hålla denna charad/fasad rämnade också tålamodet och ett missnöjde spreds inom mig. Det var också de gångerna jag tappade tålamodet när saker inte gick som jag ville eller barnen inte följde den norm som då var så viktig för mig.
Något hände slutligen, barnen började bli äldre, få mindre behov av min närvaro och hjälp vilket resulterade i att mer egentid lösgjordes, som jag inte hittade aktiviteter till att fylla.
Två års tid av självömkan och en önskan om att hitta något som skulle hända, utveckla mig och få livet att framstå som mer meningsfullt längre fram. Fick konstiga tankar som: ska inte livet vara mer än såhär, ska det inte hända något mer?
Eftersom hjärnan just då kändes tom, hade inga intressen, ingen vilja av att börja med något, tänkte jag att min kondition och kropp kanske var en god början att ta tag i. Lite överviktig och med noll kondition köpte jag terminskort till ett gym och började gå på step pass tre gånger i veckan, resultatet lät inte vänta på sig, kilona började rasa, började känna mig piggare, gladare.
På jobbet inföll däremot en turbulent period, då vi plötsligt skulle tvingas till att tjänstgöra i sk blandad dag/natt,, vilket majoriteten inte ville.
Kamplusten och ilskan vaknade till liv inom mig, jag började undersöka hur vår hälsa påverkas av skiftarbete, hittade något litet inom forskning, kontaktade våra fackliga, frågade och undrade.
Plötsligt kändes det som om jag drabbats av ett slags uppvaknande. Om det var motionen som bidrog vet jag ej, men en person fick också en speciell roll för mig denna period. Redan före första mötet med denna personen kände jag att det var någon jag bara måste få träffa. En högst märklig känsla. Kände ju inte alls personen i fråga. Peppades därefter ännu mer och kände att jag ville engagera mig. Anmälde mitt intresse av att bli facklig ombud för min avdelning, gick med som medlem i ett politiskt parti och engagerade mig därefter i hela valrörelsen, det var nämligen året 2014.
Jag kastade mig med liv och lust in i allt detta som för mig var helt nytt. Min nyfikenhet, intresse och det driv jag kände uppvägde rädslan för allt det nya och alla okända människor jag plötsligt stod inför att få börja lära känna. Många av mina gamla vänner och arbetskamrater undrade vad som hände med mig, om jag mådde bra egentligen och några trodde nog bara att det var någon slags nyck.. att jag bara ville göra mig märkvärdig. Många av de nya människor jag lärde känna blev förundrade över att jag anslutit mig alldeles på egen hand, utan att känna någon annan.
Tre år senare och med facit i hand, kan jag konstatera mycket nöjd och stolt över mig själv att jag lyckats omvända mitt liv, är på väg in i en helt ny fas och genomför nu en resa som är otroligt utvecklande för mig.
Jag känner en otrolig tacksamhet över "väckningen", har lärt mig hur jag kan påverka och att folk faktiskt lyssnar på mina åsikter numera samt lärt mig formulera mig lite annorlunda.
Jag har lärt mig hantera den blyghet/osäkerhet jag en gång kände, lärt mig att det gör inget om det ibland blir fel, jag dör inte av smällarna även om de ibland smärtat lite extra ,, tar de som en lärdom, reser mig som Fenix och går vidare ännu starkare. Det är nämligen inte genom att inrätta sig i leden vi åstadkommer förändringar, de kan endast uppnås genom aktiv handling och kräver ibland att en måste gå emot en rätt så strid motström. Det är hårt och jobbigt, men belöningen av att lyckas stå emot och inte ge upp blir så mycket större när det till syvende och sist får genomslag hos den stora massan.
Fortsätter nu framåt i detta spår, får se hur långt och vart det leder mig i framtiden... att inte veta är spännande, att ta var dag i sänder är en god idé. Njuta av nuet och trevliga stunder är viktigt eftersom vi aldrig kan ta för givet någonting ,, aldrig någonsin ❤🙏
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar