Känns lite jobbigt just nu. Mycket som verkar hända i mitt liv.
Situationen på jobbet, vi sitter i en vacumbubbla, kan inte ta vägen någon stans, vad ska hända? Ingen som vet någonting. Detta att inte veta är så himla jobbigt just nu. Har haft besök av Previa idag på vår studiedag. Det blev mycket dystert prat, alla mina kära kolleger är precis som jag helt uppgivna. Vi orkar inte mer nu!! Det känns så himla taskigt att vår proffsiga iva avdelning som faktiskt är storebror till alla de andra ivorna, inte ska kunna belönas med samma avtal som de har. Vi räknas som "sämre" trots att vi antagligen är mer kompetenta än många av de andra. Därför att vi har så bred kompetens, vi kan jättemycket, vi tar alla patienter utom de riktigt små barnen.
Det andra jobbiga just nu är att jag igår fick reda på att min faster, som bara är sex år äldre än mig, har fått cancer i bukspottskörteln. Hon har bokat enkel resa till USA och åker om fyra veckor, sen får jag nog aldrig se henne mer. När jag flyttade hemifrån umgicks hon och jag en hel del och lärde känna varandra ganska bra. Det här kom som en chock och känns inte alls bra. Som sagt, mycket nu som inte känns riktigt bra och jag känner att jag har lust att storgråta rakt ut bara. Familjen här hemma tittar konstigt på mig, de förstår inte och jag orkar inte prata med dem om detta. Jag har ingen att prata med och det känns så himla jobbigt just nu allting!!!
Det är ju inte fullt så länge sen heller sen min svägerska gick bort i cancer, jag var ju med henne flera gånger på hennes behandlingar och stöttade, så gick hon bort så tragiskt, har ett blogginlägg om det från 2011 i november. Läs den gärna. Efter det fick svågern sällskap med ett riktigt monster, svärmor led och alla led och det var ett helvete rent ut sagt, de små barnen som just förlorat sin mamma....... suck, suck.... Nu råder där frid, svågern hittade en annan kärlek som är jätterar. Men när lugnet lägrar sig på ett stället så blåser det upp på ett annat, inte sant. Men varför, varför , varför måste jag vara involverad hela jäkla tiden????
Jag brukar normalt vara den starka, positiva, glada och totalt bekymmersfri som alltid peppat och pushat alla andra. Jag känner inte igen mig själv riktigt längre nu i allt detta. Hoppas något positivt snart händer, orkar inte mer sånt här nu.
<3
Situationen på jobbet, vi sitter i en vacumbubbla, kan inte ta vägen någon stans, vad ska hända? Ingen som vet någonting. Detta att inte veta är så himla jobbigt just nu. Har haft besök av Previa idag på vår studiedag. Det blev mycket dystert prat, alla mina kära kolleger är precis som jag helt uppgivna. Vi orkar inte mer nu!! Det känns så himla taskigt att vår proffsiga iva avdelning som faktiskt är storebror till alla de andra ivorna, inte ska kunna belönas med samma avtal som de har. Vi räknas som "sämre" trots att vi antagligen är mer kompetenta än många av de andra. Därför att vi har så bred kompetens, vi kan jättemycket, vi tar alla patienter utom de riktigt små barnen.
Det andra jobbiga just nu är att jag igår fick reda på att min faster, som bara är sex år äldre än mig, har fått cancer i bukspottskörteln. Hon har bokat enkel resa till USA och åker om fyra veckor, sen får jag nog aldrig se henne mer. När jag flyttade hemifrån umgicks hon och jag en hel del och lärde känna varandra ganska bra. Det här kom som en chock och känns inte alls bra. Som sagt, mycket nu som inte känns riktigt bra och jag känner att jag har lust att storgråta rakt ut bara. Familjen här hemma tittar konstigt på mig, de förstår inte och jag orkar inte prata med dem om detta. Jag har ingen att prata med och det känns så himla jobbigt just nu allting!!!
Det är ju inte fullt så länge sen heller sen min svägerska gick bort i cancer, jag var ju med henne flera gånger på hennes behandlingar och stöttade, så gick hon bort så tragiskt, har ett blogginlägg om det från 2011 i november. Läs den gärna. Efter det fick svågern sällskap med ett riktigt monster, svärmor led och alla led och det var ett helvete rent ut sagt, de små barnen som just förlorat sin mamma....... suck, suck.... Nu råder där frid, svågern hittade en annan kärlek som är jätterar. Men när lugnet lägrar sig på ett stället så blåser det upp på ett annat, inte sant. Men varför, varför , varför måste jag vara involverad hela jäkla tiden????
Jag brukar normalt vara den starka, positiva, glada och totalt bekymmersfri som alltid peppat och pushat alla andra. Jag känner inte igen mig själv riktigt längre nu i allt detta. Hoppas något positivt snart händer, orkar inte mer sånt här nu.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar