Tacksamhet och tröst

Det var vad jag fick höra på jobbet idag av patienten och dennes anhöriga. De var så tacksamma för allt vi gjort och att vi är såna änglar! Det känns sådär extra härligt ibland när jag får höra det, även om anhöriga säger det ganska ofta så är det ändå inte särskilt ofta som det sägs med sån känsla som det jag fick höra idag. Jag blev rörd av deras tillit. De är så ytterst sårbara i den situationen de befinner sig i när de har sin familjemedlem liggande så svårt sjuk. I synnerhet de första dagarna eftersom de då befinner sig i en chockfas. De vill sin nära så väl, de kan inte släppa taget ens för några minuter, utom när vi behöver göra något och snällt men bestämt visar ut dem  den stunden. Men de kommer nästan av sig själva igen utan att man behöver hämta dem. De sitter gärna där hela natten på en stol eller i en fåtölj bredvid sängen och klappar handen eller kinden på sin nära eller bara sitter stilla. De glömmer sig själva och sina egna behov, de glömmer bort att äta och dricka. De är så självuppoffrande i den akuta fasen. Så sårbara!
Jag skulle ibland bara vilja krama om dem och kunna bedyra att allt ska bli bra igen.
Men det kan vi inte, vi vet ju aldrig om deras nära kan bli bra igen. I den akuta fasen kan vad som helst hända. Men en sak är säker, vi finns alltid där hos patienten, den anhörige, vakande, tröstande och väldigt ofta påminner vi de anhöriga om att de måste äta, dricka och gärna gå ut i friska luften då och då!

Kram // Ann