Så lyder ett ordspråk och det ligger en del i det!
Funderar lite över människor i allmänhet och deras förmågor, prestanda och inte minst deras kämpaglöd. Vad är det som driver en människa att kämpa? Varför tycks vissa kämpa mer än andra?
Man talar också om vinnare och förlorare! Men vilka är de egentligen? De som alltid ligger på topp i allting är förststås vana vid medvinden och kanske istället dåligt rustade för motgångar, medan de som alltid fått kämpa fortsätter med det oavsett vilka motgångar de stöter på, eftersom de är vana vid det!
Jag tror att en kämpare har bättre uthållighet och därigenom har större möjligheter att nå framgång. Det tar som regel längre tid för en person som måste kämpa, men när en som alltid har haft medvind plötsligt ger upp på grund av för stor och för tuffa motgångar, då har kämparen plötsligt blivit den som kan visa vad han går för, han fortsätter och en dag är han vinnaren! Om inget annat så kanske den som kämpat i motvind länge, blir extra stolt och glad över sin prestanda?
Man ska aldrig ta något för givet eller anta att en utgång blir si eller så, jag tror att den som alltid har medvind har lättare att känna besvikelse vid motgång än den som alltid får kämpa i motvind gör. Besvikelse är ju också ett tecken på att man har haft förväntningar och det har vi väl alla till mans, problemet är bara när de blir lite väl stora, för då blir besvikelsen som störst om inte det blir som man tänkte eller ville.
Hur ska man göra då? Ska vi inte ha förväntningar för att slippa vår besvikelse. Vi vill ju gärna och hoppas så in i bombens, men tyvärr räckte det inte till och det blev platt fall. Jag säger detta av egen erfarenhet, tyvärr är jag en person som gärna sätter upp höga förväntningar och därför också väldigt ofta blir besviken. Det värsta är när man blir besviken på en annan persons bekostnad, det är ju jättefel. Var och en är sin egen lyckas smed. Nu tänker jag lite ur föräldrar / barn perspektiv, tyvärr har ju många av oss föräldrar kanske för stora krav på våra barn, vi vill ju så gärna se dem lyckas i allt vad de nu må företa sig.
Det känns också väldigt orättvist när ens ena barn har väldigt lätt för allting vad det än gäller, både i skolan och i sin hobby, när ens andra barn får kämpa jättehårt dels i skolan, men även inom sin hobby då den typen av hobby är en sådan som kräver en oerhörd kämpaglöd för att resultat ska uppnås. Men det går hyfsat. Men med tanke på vad jag inledde detta innehåll med, det barnet som har flyt, har visserligen kämpaglöd när det går på räls, men vid motgångar ger upp lite för lättvindligt och blir fruktansvärt arg och sur! Det problemet finns inte hos den andra, går det inte bra så är det bara att bita ihop och försöka igen, utan irritationen. Hade kanske inte skadat med lite gnista, för då jävlar anamma går det kanske lite bättre, det ena barnet kunde ju delat med sig haha!
Nog tjatat om detta, men såhär har mina tankar gått idag!!
Trevlig kväll, puss och kram // Ann
Några fina höstbilder från min lilla promenad häromdagen!
Funderar lite över människor i allmänhet och deras förmågor, prestanda och inte minst deras kämpaglöd. Vad är det som driver en människa att kämpa? Varför tycks vissa kämpa mer än andra?
Man talar också om vinnare och förlorare! Men vilka är de egentligen? De som alltid ligger på topp i allting är förststås vana vid medvinden och kanske istället dåligt rustade för motgångar, medan de som alltid fått kämpa fortsätter med det oavsett vilka motgångar de stöter på, eftersom de är vana vid det!
Jag tror att en kämpare har bättre uthållighet och därigenom har större möjligheter att nå framgång. Det tar som regel längre tid för en person som måste kämpa, men när en som alltid har haft medvind plötsligt ger upp på grund av för stor och för tuffa motgångar, då har kämparen plötsligt blivit den som kan visa vad han går för, han fortsätter och en dag är han vinnaren! Om inget annat så kanske den som kämpat i motvind länge, blir extra stolt och glad över sin prestanda?
Man ska aldrig ta något för givet eller anta att en utgång blir si eller så, jag tror att den som alltid har medvind har lättare att känna besvikelse vid motgång än den som alltid får kämpa i motvind gör. Besvikelse är ju också ett tecken på att man har haft förväntningar och det har vi väl alla till mans, problemet är bara när de blir lite väl stora, för då blir besvikelsen som störst om inte det blir som man tänkte eller ville.
Hur ska man göra då? Ska vi inte ha förväntningar för att slippa vår besvikelse. Vi vill ju gärna och hoppas så in i bombens, men tyvärr räckte det inte till och det blev platt fall. Jag säger detta av egen erfarenhet, tyvärr är jag en person som gärna sätter upp höga förväntningar och därför också väldigt ofta blir besviken. Det värsta är när man blir besviken på en annan persons bekostnad, det är ju jättefel. Var och en är sin egen lyckas smed. Nu tänker jag lite ur föräldrar / barn perspektiv, tyvärr har ju många av oss föräldrar kanske för stora krav på våra barn, vi vill ju så gärna se dem lyckas i allt vad de nu må företa sig.
Det känns också väldigt orättvist när ens ena barn har väldigt lätt för allting vad det än gäller, både i skolan och i sin hobby, när ens andra barn får kämpa jättehårt dels i skolan, men även inom sin hobby då den typen av hobby är en sådan som kräver en oerhörd kämpaglöd för att resultat ska uppnås. Men det går hyfsat. Men med tanke på vad jag inledde detta innehåll med, det barnet som har flyt, har visserligen kämpaglöd när det går på räls, men vid motgångar ger upp lite för lättvindligt och blir fruktansvärt arg och sur! Det problemet finns inte hos den andra, går det inte bra så är det bara att bita ihop och försöka igen, utan irritationen. Hade kanske inte skadat med lite gnista, för då jävlar anamma går det kanske lite bättre, det ena barnet kunde ju delat med sig haha!
Nog tjatat om detta, men såhär har mina tankar gått idag!!
Trevlig kväll, puss och kram // Ann
Några fina höstbilder från min lilla promenad häromdagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar