Efter en hektisk jobbkväll igår och en minst lika intensiv ( märk väl att jag jobbar ju på intensiven ;) dag, kunde jag äntligen pusta ut hemma i soffan, där jag slocknade förstås och vaknade först av att en pigg och hurtig röst ropade `hejsan´ och sen smällde igen ytterdörren. Maken var hemkommen. Ungarna var på sina träningar, de cyklade båda två dessutom, härligt!
Nu har klockan blivit åtta på kvällen och jag ska snart begé mig ut på en powerwalk. Fan heller om jag ska bli soffpotatis igen. Igår satte jag fötterna direkt i joggingskorna när jag klev ur sängen på morgonen. På fastande mage sprang jag sen i ca 40 minuter sammanlagt, en fjärdedel av denna tiden gick jag i rask takt eftersom benen blev lama tillslut, jag är ju helt otränad. När jag väl var hemma, pustade jag bara ut en kort stund, duschade direkt och åt frukost, plockade undan i köket och allt som hör till detta, upptäckte att klockan blivit 12.35, shit också, jag skulle ju börja jobba 13.00, attan vad jag fick bråttom iväg. Om benen var lama innan så kan ni ge er på att de kändes inte piggare av den snabba cykelturen till jobb och som riktigt grädde på detta trötta så tog jag trapporna åtta våningar upp till min avdelning. Trött?? Det var bara förnamnet! Kvällen var hektisk och jag klarade väl av det bra kanske just för att jag redan var så adrenalin fylld av min träning. Men imorse, oj oj oj, träningsvärk vad är det? Men det blev faktiskt bilen och inga trappor upp, men väl ner på hemgången. Med detta i bagaget måste jag bara helt enkelt ut och dra en runda, men det blir ingen jogging, tar den imorgon istället.
Tackar alla mina underbara arbetskamrater inom alla yrkeskategorierna, jag älskar att jobba med er och trivs fantastiskt bra när vi har lite mer att göra, det flyter så bra, kommunikationen, samspel och vårt omhändertagande av patient och anhöriga. Jag är dålig på att ge feedback och känner ofta att jag skulle vilja ge mer. Men nu skriver jag det här och hoppas det når fram till en eller flera.
Ha en go torsdagkväll,
Love you all // Ann
Nu har klockan blivit åtta på kvällen och jag ska snart begé mig ut på en powerwalk. Fan heller om jag ska bli soffpotatis igen. Igår satte jag fötterna direkt i joggingskorna när jag klev ur sängen på morgonen. På fastande mage sprang jag sen i ca 40 minuter sammanlagt, en fjärdedel av denna tiden gick jag i rask takt eftersom benen blev lama tillslut, jag är ju helt otränad. När jag väl var hemma, pustade jag bara ut en kort stund, duschade direkt och åt frukost, plockade undan i köket och allt som hör till detta, upptäckte att klockan blivit 12.35, shit också, jag skulle ju börja jobba 13.00, attan vad jag fick bråttom iväg. Om benen var lama innan så kan ni ge er på att de kändes inte piggare av den snabba cykelturen till jobb och som riktigt grädde på detta trötta så tog jag trapporna åtta våningar upp till min avdelning. Trött?? Det var bara förnamnet! Kvällen var hektisk och jag klarade väl av det bra kanske just för att jag redan var så adrenalin fylld av min träning. Men imorse, oj oj oj, träningsvärk vad är det? Men det blev faktiskt bilen och inga trappor upp, men väl ner på hemgången. Med detta i bagaget måste jag bara helt enkelt ut och dra en runda, men det blir ingen jogging, tar den imorgon istället.
Tackar alla mina underbara arbetskamrater inom alla yrkeskategorierna, jag älskar att jobba med er och trivs fantastiskt bra när vi har lite mer att göra, det flyter så bra, kommunikationen, samspel och vårt omhändertagande av patient och anhöriga. Jag är dålig på att ge feedback och känner ofta att jag skulle vilja ge mer. Men nu skriver jag det här och hoppas det når fram till en eller flera.
Love you all // Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar