Nya löften?

Nej det blev inga nyårslöften alls. Jag känner bara mig så otroligt tacksam och nöjd med hur år 2014 föll ut för min del. Att jag efter år av sökande plötsligt kom till insikt om vad jag ville engagera mig i. En härlig känsla och känns helt rätt för mig.

Summeringen av det året kan inledas med att det äntligen inköptes ett träningskort. Jag kom igång ordentligt och tränade tre gånger i veckan. Kilona började sakta rasa, energin återvände, blev på bättre humör.  Ett par omtumlande månader på jobb inleddes av att cheferna ville införa blandad dag / natt tjänstgöring. Detta stred och kämpade vi hårt med för att kunna slippa. Fick mycket hjälp av facket, tyvärr slutade det ändå med att vi blev tvungna att krypa till korset. Det var också i samband med detta som jag "väcktes" och upptäckte att jag ville engagera mig mer, kände en obeskrivlig lust att få vara med och påverka. Informerade om att jag ville bli facklig. Fick en ledstjärna i den här vevan som inspirerat mig oerhört och  som jag känner en stor tacksamhet till, vissa möten är menade och detta är absolut ett sånt. Blev till min besvikelse inget med det fackliga till en början, bestämde mig då för att bli politiskt engagerad. Blev medlem och gick på mötena. Var också starkt involverad i hela valrörelsen, kände ett otroligt driv och fick sån härlig energi av alla samtal och möten med människor som jag samtalade med. De allra flesta var väldigt öppna och tillmötesgående, vänliga människor, som gav mig kraft och tilltro. 

Att ge sitt liv en mening, det är en känsla jag skapade förra året. En mening där jag som människa har möjlighet att få fortsätta växa och utvecklas. Det var ju just detta jag saknade under de sista åren. När jag blickade framåt i livet då, tycktes allt så innehållslöst, ointressant och ganska trist. Jag kände mig meningslös, mitt liv saknade värde, det kändes som om jag inte tillförde något, kände mig oviktig., jag föll in i en form av deppighet. En fruktansvärt jobbig känsla.

Det är ju såhär, det räcker inte i längden med att bara ha jobb, familj, att vara hustru och mamma. Det livet förändras, barnen växer upp, klarar sig alltmer själv och tillbringar mer tid med vänner och kompisar,  man inser att de faktiskt har ett eget liv som jag allt mindre kommer att vara delaktig i. Livet i äktenskapet går också upp och ner, det blir till rutin och slentrian.  Det gäller att finna balans, glädje och gemenskap igen. Jobbet har också gått på ren rutin, utan större stimulans från sin arbetsgivare infinner sig känslor av resignation och tristess. Men gillar trots allt  mitt jobb väldigt mycket. Känner att under väldigt många år har jag inte prioriterat mig själv, inte heller haft någon direkt hobby, har inte känt behov, samt inte vetat riktigt vad det skulle vara. Har nöjt mig med att följa mina barn i deras aktiviteter, det räckte just då. Men som sagt det kommer en tid sen, tiden kommer alltid ifatt tillslut.

Till min stora glädje öppnades möjligheten plötsligt upp för mig till att bli facklig. Har därför äntligen kunnat börja engagera mig mer i detta. Obligatoriska kurser väntar dock. Spännande och ser mycket fram emot detta. Känner att det var i det fackliga mitt intresse väcktes och att det är inom detta jag ämnar fortsätta som det känns just nu. Kommer dock fortsätta gå på möten i det politiska, men väntar förmodligen med förtroende uppdragen, får se lite hur allting utvecklar sig. Vill känna att jag klarar av och hinner med uppdragen, får inte bli hur mycket som helst. Är ju så ny inom detta också.

Ibland strax före en förändring ska inträda i ens liv, är det nog ganska vanligt att man befinner sig där nere djupt i botten på en dal någonstans. 

 Min förhoppning är att detta året ska fortsätta i denna anda. Jag kommer att påverka det jag kan, vara med och förändra, stötta och peppa andra. Ta fram förslag på sånt som behöver göras annorlunda och jobba hårt med att kämpa för det vi vill. Kommer att inleda samarbete med människor som tillsammans med mig har möjlighet att kunna förändra och påverka i stora viktiga frågor. Känner mig energisk och förväntansfull. Vill så mycket!!

Vi alla är betydelsefulla, viktiga och kan göra skillnad.

Att inse sitt egenvärde gör också att du får en ökad respekt och förståelse för andra människor. Vi måste stå upp för varann och finnas där när någon behöver stöd och peppning. Medmänsklighet är något som världen tycks ha alldeles för lite av idag. Detta är något vi ska kämpa för och dela med oss. Empati och kärlek är en bristvara vi idag behöver satsa stort på. Vi kan aldrig slösa tillräckligt med detta. 

Nu har frukosten kommit på bordet, kaffet rinner ner i bryggaren, dags att sätta sig till bords. Ett kvällspass väntar sen på mitt underbara jobb.

Önskar er alla en god fortsättning och en underbar dag <3 

Kram <3

Massor med kärlek till vår värld <3 <3 <3