Godmorgon världen <3
Jag har just fått i mig dagen första kopp java, det är fredag, solen skiner och jag är helt ledig faktiskt. Allting borde vara perfekt!
Emellertid så är det ju inte alltid så, jag har många saker att glädja mig åt just nu, min fina dotter presterar i skolan, lärarna är jättenöjda och vi föräldrar kan inte bli stoltare, min fina goa tös, hon börjar växa upp, resonerar på ett annat sätt mot tidigare, kommer med idéer och börjar alltmer sin självständiga resa mot vuxenvärlden. Det känns både sorgligt och härligt. Kluvna känslor.
Jag glädjer mig också mycket åt att få bli fackligt involverad, har nu i kanske två års tid, men framför allt det senaste året nästan gått in i en depression där tankar virvlat omkring funderingar som: vem är jag? vad vill jag med mitt liv? Jag känner ingen passion för något längre, ska livet vara såhär nu tills jag dör? Jag vill uppleva något, känna något, kasta in mig i något äventyr så att jag får uppleva igen, känna att jag lever att jag gör något, att jag kan påverka något.
Dessa tankarna har varit jobbiga eftersom jag haft dem länge och inte vetat vart jag skulle ta vägen. Nu däremot, känns det som att jag hittat någon form av nisch ut mot något som jag faktiskt brinner för, jag vill kunna påverka och vara med och tycka i olika frågor som rör jobbet, då kommer facket in i bilden, jag vill även kunna engagera mig mer i samhällsfrågor som intresserar mig mer och mer, där tror jag att jag genom facket kanske har en möjlighet att kunna nå in i även den världen, vi får se. Jag håller på och knyter en kontakt som jag ser mycket upp till och hoppas få lite användning av vad gäller den här biten, inte bara för det intresset naturligtvis utan för att jag tycker om personen och vill fortsätta en vänskap.
Så nu har vissa bitar i livet börjat trilla på plats, det känns skönt. Känner mig ändå lite låg idag, vet inte om jag berättat tidigare, men min sex år äldre faster är på väg mot USA idag, sin drömresa. Lyckliga henne. Hon ska träffa sin gamla kärlek och bo på en segelbåt ett tag, sen åker de mot Canada. Det tråkiga mitt i detta är att hon just fått reda på att hon har Pancreas cancer (bukspottskörtel cancer). Hon vill inte behandlas i Sverige, söker hjälp i USA sa hon.
I alla fall, när jag flyttade hemifrån i tjugoårsåldern kom vi varandra väldigt nära. Jag bodde i princip alla kvällar hemma hos henne det första kvartalet. Vi upplevde mycket tillsammans. Vi är ändå väldigt olika, gled ifrån varandra när jag bildade familj, umgicks inte på femton år, nu de sista två åren har vi träffats lite igen. Hon har ju alltid funnits här om man säger så, även om vi inte setts eller hörts på ett tag. Men nu...... åker hon med en enkelbiljett i handen. Hon har sålt och gett bort hela sitt liv här hemma, åker med lätt packning för att aldrig mer återvända. Det har hon sagt. Tyvärr känns det som att det är så det kommer att bli också. Det gör mig tung i hjärtat och lite smått ledsen. Jag är glad för hennes skull ändå, hon får sin dröm uppfylld, hoppas bara att hon får det bra och inte behöver må alltför dåligt med tanke på sjukdomen.
Så, då sitter jag här med lap top i knät och lite sorgsen känsla i kroppen, undrar vad som ska hända idag? Plötsligt känns ingenting roligt längre, vill bara gråta. En dörr har stängts, mitt förflutna är borta på riktigt och det känns som om någon ryckt undan en matta under fötterna på mig. Jag tappar balansen en stund, vinglar till. Den kommer igen, måste bara samla mig. Andas.....
Ann <3
Jag har just fått i mig dagen första kopp java, det är fredag, solen skiner och jag är helt ledig faktiskt. Allting borde vara perfekt!
Emellertid så är det ju inte alltid så, jag har många saker att glädja mig åt just nu, min fina dotter presterar i skolan, lärarna är jättenöjda och vi föräldrar kan inte bli stoltare, min fina goa tös, hon börjar växa upp, resonerar på ett annat sätt mot tidigare, kommer med idéer och börjar alltmer sin självständiga resa mot vuxenvärlden. Det känns både sorgligt och härligt. Kluvna känslor.
Jag glädjer mig också mycket åt att få bli fackligt involverad, har nu i kanske två års tid, men framför allt det senaste året nästan gått in i en depression där tankar virvlat omkring funderingar som: vem är jag? vad vill jag med mitt liv? Jag känner ingen passion för något längre, ska livet vara såhär nu tills jag dör? Jag vill uppleva något, känna något, kasta in mig i något äventyr så att jag får uppleva igen, känna att jag lever att jag gör något, att jag kan påverka något.
Dessa tankarna har varit jobbiga eftersom jag haft dem länge och inte vetat vart jag skulle ta vägen. Nu däremot, känns det som att jag hittat någon form av nisch ut mot något som jag faktiskt brinner för, jag vill kunna påverka och vara med och tycka i olika frågor som rör jobbet, då kommer facket in i bilden, jag vill även kunna engagera mig mer i samhällsfrågor som intresserar mig mer och mer, där tror jag att jag genom facket kanske har en möjlighet att kunna nå in i även den världen, vi får se. Jag håller på och knyter en kontakt som jag ser mycket upp till och hoppas få lite användning av vad gäller den här biten, inte bara för det intresset naturligtvis utan för att jag tycker om personen och vill fortsätta en vänskap.
Så nu har vissa bitar i livet börjat trilla på plats, det känns skönt. Känner mig ändå lite låg idag, vet inte om jag berättat tidigare, men min sex år äldre faster är på väg mot USA idag, sin drömresa. Lyckliga henne. Hon ska träffa sin gamla kärlek och bo på en segelbåt ett tag, sen åker de mot Canada. Det tråkiga mitt i detta är att hon just fått reda på att hon har Pancreas cancer (bukspottskörtel cancer). Hon vill inte behandlas i Sverige, söker hjälp i USA sa hon.
I alla fall, när jag flyttade hemifrån i tjugoårsåldern kom vi varandra väldigt nära. Jag bodde i princip alla kvällar hemma hos henne det första kvartalet. Vi upplevde mycket tillsammans. Vi är ändå väldigt olika, gled ifrån varandra när jag bildade familj, umgicks inte på femton år, nu de sista två åren har vi träffats lite igen. Hon har ju alltid funnits här om man säger så, även om vi inte setts eller hörts på ett tag. Men nu...... åker hon med en enkelbiljett i handen. Hon har sålt och gett bort hela sitt liv här hemma, åker med lätt packning för att aldrig mer återvända. Det har hon sagt. Tyvärr känns det som att det är så det kommer att bli också. Det gör mig tung i hjärtat och lite smått ledsen. Jag är glad för hennes skull ändå, hon får sin dröm uppfylld, hoppas bara att hon får det bra och inte behöver må alltför dåligt med tanke på sjukdomen.
Så, då sitter jag här med lap top i knät och lite sorgsen känsla i kroppen, undrar vad som ska hända idag? Plötsligt känns ingenting roligt längre, vill bara gråta. En dörr har stängts, mitt förflutna är borta på riktigt och det känns som om någon ryckt undan en matta under fötterna på mig. Jag tappar balansen en stund, vinglar till. Den kommer igen, måste bara samla mig. Andas.....
Ann <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar