Barndomen var fylld av äventyr och experimentlusta. Åtminstone känns det så när man blickar tillbaka. Minns när vi var ganska nyinflyttade i ett nybyggt villaområde, villorna var byggda så att alla hade sin "gård". På gården samlades vi barn vid sandlådan. Vi var lite spridda skurar i ålder. Den äldsta var nio år, sen var vi två på sju år, sen gick det väl tripp, trapp trull ner till halvåret, vi var tio barn som flyttade in just då. Ett påfund som hände en gång var att en liten treårig flicka skvätte dynga på en grannbil, vi två på sju år sa ifrån men fick genast till svar att bilens ägare ändå skulle tvätta bilen snart så det gjorde inget. Ahaaa, sa vi då och befann oss plötsligt i färd med att också kasta dynga på bilen som vi hämtade i rabatten då det just hade regnat. Hrmm nu så var det ju ingen måtta på nersmutsandet av den stackars bilen och snart kom där väl ut någon och som skällde ganska så rejält.
Jag kommer ihåg att jag sprang in och gömde mig på mitt rum, efter stund ringde det emellertid på dörren som öppnades av min mamma. Mamma kallade på mig, jag suckade och kände ett fruktansvärt obehag i magen men fick ju resa mig och gå ut till mamma. Hon stod vid ytterdörren som var öppen och i öppningen stod den treåriga flickan med sin mamma som höll i en stor skurhink och en trasa.
Jag hade ju tänkt förneka att jag varit inblandad men insåg att det ju inte skulle gå, däremot skyllde jag ifrån mig på de andra om att det var de som började så det så!!
När vi väl stod där med våra skurhinkar blev vi ganska snart bortmotade av bilens ägare som inte alls kände för att få någon hjälp med biltvätten av oss............. undrar varför?
För att spinna vidare på tråden "dynga", under de två första skolåren var vi tvungna att promenera till skolan då man inte fick cykla till skolan förrän i tredje klass. Under dessa promenader och då först och främst på vägen hem från skolan, genade vi ofta över ett fält där de hade kommit halvvägs med byggande av fler villor. På fältet var det just ofta dyngigt. Det var kul att gå där med gummistövlarna och "nästan" fastna med stövlarna vilket ju någon av oss töser faktiskt gjorde också, minns inte om det var jag eller klasskompisen. Jag var dagbarn hos klasskompisens mamma också. Tror att det var jag som fastnade med stöveln så kompisen fick springa hem efter sin mamma och efter en god stund kom de tillbaka och mamman fick lyfta upp mig och ställa mig utan stövlar på någon gjordplätt, därefter fick hon med ganska stor ansträngning rycka upp stövlarna som satt ordentligt fast i dyngan. Har för mig att detta hände mer än en gång. Vi var nog ofta ganska smutsiga när vi kom hem från skolan på den tiden.
Dagens barn tar sig ofta inte själva till skolan i de lägre skolklasserna, många föräldrar skjutsar med bil trots att de bor ganska nära. Den här kulturen med att gå tillsammans eller ha följe tillsammans finns på nåt vis inte längre idag. Idag vill man skydda barnen från det mesta man skulle kunna råka ut för. På både gott och ont. Om flera barn får skjuts, blir det ju så att de barnen som kanske velat promenera inte har någon kvar att ha följe med och då får deras föräldrar också skjutsa eller följa dem till skolan. Mina egna barn hade ingen att ha följe med och de ville inte gå ensamma till skolan förrän de kom upp i tredje klass, som tur är bor vi intill skolan, så de dagar jag var fri eller började sent så följde jag dem till skolan och till morgonfritids följde maken dem då jag jobbade tidigt.
Känns som att vi var fler barn förr trots att det är tvärtom idag.
Idag har det också skapats ett behov av social samvaro kring dator och smartphone, där varje barn sitter ensam med sin dator och umgås med sina vänner över "nätet", de sitter då oftast inomhus så även ett inomhusklimat är skapat ur detta. Stillasittande, social fast på ett oreailistiskt eller ska vi säga surrealistiskt vis`? Som jag faktiskt tror kan vara skadligt i längde för den fortsatta utvecklingen hos barn och ungdomar. De behöver "verklig" social samvaro och betydligt mer utomhus stimulans och fysisk rörelse.
Ha en härlig dag!!
Jag kommer ihåg att jag sprang in och gömde mig på mitt rum, efter stund ringde det emellertid på dörren som öppnades av min mamma. Mamma kallade på mig, jag suckade och kände ett fruktansvärt obehag i magen men fick ju resa mig och gå ut till mamma. Hon stod vid ytterdörren som var öppen och i öppningen stod den treåriga flickan med sin mamma som höll i en stor skurhink och en trasa.
Jag hade ju tänkt förneka att jag varit inblandad men insåg att det ju inte skulle gå, däremot skyllde jag ifrån mig på de andra om att det var de som började så det så!!
När vi väl stod där med våra skurhinkar blev vi ganska snart bortmotade av bilens ägare som inte alls kände för att få någon hjälp med biltvätten av oss............. undrar varför?
För att spinna vidare på tråden "dynga", under de två första skolåren var vi tvungna att promenera till skolan då man inte fick cykla till skolan förrän i tredje klass. Under dessa promenader och då först och främst på vägen hem från skolan, genade vi ofta över ett fält där de hade kommit halvvägs med byggande av fler villor. På fältet var det just ofta dyngigt. Det var kul att gå där med gummistövlarna och "nästan" fastna med stövlarna vilket ju någon av oss töser faktiskt gjorde också, minns inte om det var jag eller klasskompisen. Jag var dagbarn hos klasskompisens mamma också. Tror att det var jag som fastnade med stöveln så kompisen fick springa hem efter sin mamma och efter en god stund kom de tillbaka och mamman fick lyfta upp mig och ställa mig utan stövlar på någon gjordplätt, därefter fick hon med ganska stor ansträngning rycka upp stövlarna som satt ordentligt fast i dyngan. Har för mig att detta hände mer än en gång. Vi var nog ofta ganska smutsiga när vi kom hem från skolan på den tiden.
Dagens barn tar sig ofta inte själva till skolan i de lägre skolklasserna, många föräldrar skjutsar med bil trots att de bor ganska nära. Den här kulturen med att gå tillsammans eller ha följe tillsammans finns på nåt vis inte längre idag. Idag vill man skydda barnen från det mesta man skulle kunna råka ut för. På både gott och ont. Om flera barn får skjuts, blir det ju så att de barnen som kanske velat promenera inte har någon kvar att ha följe med och då får deras föräldrar också skjutsa eller följa dem till skolan. Mina egna barn hade ingen att ha följe med och de ville inte gå ensamma till skolan förrän de kom upp i tredje klass, som tur är bor vi intill skolan, så de dagar jag var fri eller började sent så följde jag dem till skolan och till morgonfritids följde maken dem då jag jobbade tidigt.
Känns som att vi var fler barn förr trots att det är tvärtom idag.
Idag har det också skapats ett behov av social samvaro kring dator och smartphone, där varje barn sitter ensam med sin dator och umgås med sina vänner över "nätet", de sitter då oftast inomhus så även ett inomhusklimat är skapat ur detta. Stillasittande, social fast på ett oreailistiskt eller ska vi säga surrealistiskt vis`? Som jag faktiskt tror kan vara skadligt i längde för den fortsatta utvecklingen hos barn och ungdomar. De behöver "verklig" social samvaro och betydligt mer utomhus stimulans och fysisk rörelse.
Ha en härlig dag!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar