I fredags hade jag häcken full eftersom vi skulle ha kalas med tjugoåtta gäster, men min snälla mamma kom och hjälpte mig som tur var.
Dagen startade med skönsång för vår lilla / stora tös som fyllde femton år. När jag skriver dessa rader får jag en sån där känsla i magen som känns som en klump som sprider sig upp genom matstrupen till halsen, lite gråtmild. Alla som har barn känner säkert igen känslan. Den kommer och går, förra året kom den inte lika ofta. Nu är min dotter ett helt år äldre, känslan av att hon långsamt håller på att utvecklas till vuxen gör sig påmind oftare. Min lilla / stora flicka, vart tog alla dessa dagar / år vägen? Tiden och utvecklingen med henne har periodvis varit och känts jobbig för mig. Jag har heller inte alltid hanterat alla situationer på ett proffsigt sätt, det är det som gör mig olycklig och ledsen ibland. För jag vet att hon minns en del av våra bråk väldigt väl, men inte kan förstå varför jag sagt eller handlat som jag gjorde då. Jag kan inte heller alltid förstå det när jag ser tillbaka på tiden som var då. Det var som att jag blev helt blockerad, tillslut, hittade ingen lösning, kände mig uppgiven, gjorde jämförelser med andras barn och andra barn som man träffade. Förstorade upp situationer som kanske egentligen inte var så farliga. Men i min stressade tillvaro och värld så blev det kaos och katastrof vid enstaka tillfällen. Nu menar inte jag att min dotter var något i stil med Emil eller Lotta på Bråkmakaregatan så att man som mamma stod och slet sitt hår mest hela tiden. Hon var antagligen som barn är mest och helt normal, inte bråkade hon med mig varje dag heller, kanske inte ens en gång i veckan.
Nej det jag minns är de situationer där jag känner att jag brast i min föräldrarroll och som vuxen, gick ner på samma nivå som barnet och allt bara blev en enda stor röra.
Nu lämnar jag min dotters och min relation och går över till enbart mig själv.
Jag önskar att min personlighet skulle vara lite mer tillåtande, skrupelfri, fördomsfri. Jag är alldeles för inmatad och itutad med både det ena och andra som gör att mina tankar och mitt sätt väldigt lätt färgas utav detta arv. Jag vill inte ha det så. Ibland blir jag arg på mig själv, varför jag tycker just så i vissa situationer om händelser, personer etc jag skulle önska att mina förutfattade meningar som färgar mina tankar mest hela tiden, bara kunde blåsa bort, blanka hela den delen av hjärnan som lagrat denna värdelösa, idiotiska information som gör att jag känner mig väldigt negativ i situationer där jag kunde känt och tänkt helt olikt.
Vad jobbigt och djupt detta blev, men jag känner att det är viktigt och att jag vill dela med mig av dessa tankar och känslor. Jag är en filosofisk livsnjutare, jag är en tänkare och en grubblare. Inte för att världen eller mitt liv blir bättre för det, men sådan är min personlighet. Funderar, grubblar och vill lösa livets stora gåta!! Tänk att få vara helt fördomsfri, bara få vara..........! Varendaste händelse och situation är verkligen som ett oskrivet och ofärgat blad. Total lycka för mig!!
Mina barn är min stolthet, trots mina brister som förälder. De är fina, duktiga och snälla. Har mycket sunt förnuft som jag märkt genom åren, framför allt nu när de börjar bli äldre. Mina älskade ungar, hoppas livet formar dem väl och att deras sunda förnuft leder dem rätt.
Nu är hösten här med regn och rusk. Det innebär, gummistövlar och regnkappa som jag fortfarande inte har införskaffat. Hösten innebär också underbart härliga färger, starka dofter och en underbart hög luft. Den innebär också mörkare kvällar som tillåter mysiga stearinljus, familjemys eller bara lite musik och en god bok. Hösten boar vi om oss, planerar löst för nästa års sommar eller vår, pratar om julen eller julklappar som önskas eller ska inköpas. Aktiviteter under hösten som bara måste hända. Förändringar inomhus och i ens hem som plötsligt känns viktigt att göra. Nu kommer en längre period när vi ska vistas inomhus och då vill vi ju ha fint eller hur? Ut med gammalt mög och in med lite nytt och fräscht.
Igår blev jag bjuden på Pulled pork av min pappa, en skinkstek som stått i ugnen i nio timmar ca, det var så himla gott att ni som aldrig ätit detta, kan bara inte ana. Denna maträtt står överst på min lista över "saker att göra", härligt med inspiration, rätten ska stå så många timmar i ugnen och sköta sig själv att det finns gott om utrymme för annat att pyssla med under tiden. Gå en långrunda och plocka svamp till såsen exempelvis.
Om ni har orkat läsa till hit så hälsar jag er med ett grattis och önskar er en fortsatt härlig måndag på denna nya vecka i höstens tecken. Lev livet, ta vara på tiden och ha en underbar dag.
Höstkramar // Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar