Årets första avsnitt av julkalendern har också gått av stapeln. Sonen väckte mig lagom till det skulle börja, mysigt att sitta där med mina halvvuxna barn omkring mig och se på det första avsnittet tillsammans. Frukosten dukades därefter fram på köksbordet, fuskade idag och tände adventsljuset också. Imorgon blir det inte av eftersom vi inte kommer att äta gemensam frukost då. Klart att vi måste tända ljuset idag då när hela familjen är samlad ;)
Dottern är snart på väg till en dansuppvisning med den dansgrupp hon gått i under hösten. Sonen gick ju också där men hoppade över sista lektionen och vill heller inte vara med på uppvisningen, han var ensam kille i gruppen och tyckte därför inte att det var så kul. Han tyckte också att själva dansen inte gav honom det som han var ute efter. Det heter street dance och vi trodde nog att de skulle få lära sig en massa olika steg och rörelser som dansas i den dansformen. Men tydligen går det till så att de redan från första lektionen tränar in en dans som de sen ska visa upp när det är uppvisning, den dansen tränar de sen alla danslektionerna, då blir det förstås att bara en bråkdel av alla rörelser och steg som används inom streetdance används. I och med att dansskolan använder ord som academy i sitt namn, tror man (åtminstone trodde vi) att det skulle vara någon mer form av "skolning" inom sitt gebit. Som att eleverna får träna på sin hållning, balans, vighet och att man först lär sig någon form av grund som man sen bygger vidare på i någon form av fortsättningskurs. Men här finns inga fortsättningskurser utan det är samma danskurs man anmäler sig till varje termin med det undantaget att det förmodligen är en ny dans de ska träna in, får man hoppas.
Dottern verkar nöjd i alla fall. Hon har inte sagt om hon vill fortsätta nästa termin däremot, vi får se, hon har ju konståkningen också som hon verkar satsa lite mer på nu igen. Sonen likaså med sin tennis. Han ska spela i lite fler matcher nu till våren, så det är bara att hålla utkik och anmäla honom så fort det kommer upp något. Dottern har ju tävlat i tre stjärntävlingar nu i höst. Det verkar inte spela någon roll hur bra hon än åker, hon kommer på delad sista plats i alla tävlingar, åkare som vi bedömt som klart mycket sämre har fått bättre placeringar. De säger att det inte beror på glasögonen som hon bär, när vi frågat om det har betydelse rent estetiskt, eftersom även den biten bedöms. Men det är faktiskt ändå så att man börjar undra. Min dotter blir arg när jag nämner att hon kanske ska prova att tävla utan dem. Hon är van vid att åka med dem och tycker det känns konstigt utan, har försökt prova linser men får inte ens in dem i ögat, hon tycker det är fruktansvärt obehagligt att behöva sätta in linser. Ja, ja, suck, varför bryr jag mig egentligen?? Det är ju för att jag hatar att se hennes besvikelse varje tävling, även min egen. Hade hon åkt sämre hade jag inte sagt något, men när man tycker att bedömningen är orättvis då blir man besviken!!
Igår när jag anlände till jobbet började vi som vanligt med att kvällsgänget samlades för att få rapport om patienterna och i vilka team vi skulle jobba i.
Tyvärr har vi haft en del patienter den senaste tiden som inte har klarat sig. Det är väldigt tråkigt. Perioderna verkar komma klumpvis, det vill säga att det kan gå ganska lång tid emellan som tur är och att vi där emellan faktiskt har många patienter som vi räddat livet på och som kan få komma hem igen efter sin långa sjukhusvistelse. Men ibland kommer de här dalarna med patienter som är så svårt sjuka att det spelar ingen roll vad vi gör för dem, de klarar sig inte ändå. Vad gör vi då, undrar kanske ni? Vi gör allt, svarar jag då!
Undrar ni om jag älskar mitt jobb? Det förstår ni nog att jag gör antar jag.
För att återgå till gårdagen, min patient klarade sig inte, vi visste redan dagen före att det skulle gå så här. Våra anhöriga var otroligt tacksamma över vårt bemötande och omhändertagande. De var så fruktansvärt ledsna och jag tyckte så synd om dem. Jag och min kollega var också oerhört gripna och tagna av stunden, tårarna rann aldrig, men det var inte långt ifrån, jag fick blinka många gånger och djupandas och tänka på att vara proffsig och klappa om anhöriga som fortfarande var i chock.
Ibland slutar livet inte som man har tänkt sig, ibland slutar det alldeles för tidigt och alldeles för fort. Man hinner inte ställa om sig. Ena minuten pigg och glad, nästa minut är det ambulans och blåljus in till sjukhuset, stora insatser görs, men inget hjälper, döden är oåterkallerlig. Så hård och så skoningslös är verkligheten för många.
Var rädda om varann, om en dag känns motig eller om en person är otrevlig, försök att se ljuspunkterna i det gråa. Undvik onödiga bråk och trista utbrott som ändå inte leder till annat än osämja och dålig stämning. Försök att fånga dagen och bestäm dig i förväg för att du idag ska vara såhär positiv mot andra, ta ett djupt andetag när tvååringen trilskas och tänk att med ilska blir det bara sju gånger värre. Sätt då ner ditt barn om ilska rinner till, vänd dig om och gå in i ett annat rum och reagera mot en kudde eller stampa i golvet, ta några djupa andetag från tårna och räkna till tio, gå tillbaka till din tvååring och fortsätt klä på henne eller vad ni nu höll på med. Din make har inte tagit disken när du arbetat hela dagen. Det finns säkert en god förklaring till det då. Ni kan ta den tillsammans, ta den nästa dag. Tänd ett stearinljus och koppla av lite, blunda för disken. Säg inget, för inom fem minuter kommer din make själv att säga, " du, jag vet att disken står kvar gumman, jag ska ta den sen, var så himla trött". En människa som inte gjort det den lovat, vet om det själv alldeles utmärkt utan att äkta hälften behöver gala om det just när den anlänt i dörren.
Ge varandra en klapp istället för en smäll. Det kommer man mycket längre med i slutändan.
Har ni orkat läsa ända hit?? I så fall måste jag få tacka för er uppmärksamhet och för att det jag skriver fångar er så pass. Då passar jag på att avsluta med att denna lördag ska vi bjuda min svåger och barnens kusiner på hemmagjorda hamburgare med alla tillbehör och därefter ska vi baka lussekatter tillsammans. Ska bli så mysigt.
Önskar nu er allihop en riktigt mysig och trevlig adventshelg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar