En maskin tvätt startad, nyheter lästa och nyss surfat runt lite i cybervärlden!
Min dag har just börjat.
En gång när jag var runt de tjugo, skulle vi arbetskamrater ut på en liten personalfest. Jag minns att vi skulle ut med någon båt i Helsingborg och av någon anledning hade jag fått för mig att det var Helsingborg / Grenå färjan vi skulle åka med. Jag fick skjuts dit av pappa, vi kom iväg ganska sent och vägarbete på motorvägen gjorde att vi blev ännu mer försenade. Tillslut körde pappa i alla fall ut mot kajen till Helsingborg / Grenå. När vi kom fram, fanns det ingen där, men vi var ju så sena att de andra hade nog gått in på terminalen. Jag hoppade av bilen och min pappa körde iväg.
När jag kom närmare insåg jag att alla grindar var låsta och att ett högt stängsel omgärdade hela området och det fanns ingen där. Det var ju märkligt tyckte jag för riktigt så försenad var jag ju ändå inte att båten skulle ha hunnit avgå. Men var fanns alla då?
Vad skulle jag göra mitt ute på en kajplats i ödemarken? Mobiltelefoner fanns inte i var mans ficka på den tiden. Jag började i alla fall att gå för att se om jag kunde hitta någon telefon någon stans så att jag kunde ringa om att bli hämtad igen. Så snöpligt, allt kändes ju helt hopplöst. Där gick jag i festklädsel och högklackat och mycket make up helt enligt modet som ju var det glada åttiotalet då.
När jag hade gått en stund kom jag fram till ett stängsel som jag måste komma igenom, hittade ingen öppning och orkade inte gå tillbaka för att gå runt om, sagt och gjort, skorna åkte över stängslet till andra sidan och jag klättrade över! Nöjd med den bravaden fortsatte jag framåt och styrde plötsligt in kursen mot en byggnad som det stod "Helikoperservice" på. Utanför stod det nämligen ett par bilar och en dörr på byggnaden stod öppen. Jag skyndade mig dit och kom in i något slags reception. Där satt två tjejer, lite äldre än jag själv. Jag förklarade mitt ärende och undrade om jag kunde få låna telefonen. Pappa hade inte hunnit hem än och det var min mamma som svarade. Hon tyckte att jag fick skylla mig själv som tagit så dåligt reda på var jag skulle med mina arbetskamrater och att de minsann inte hade tid att hålla på och köra mig fram och tillbaka, så hade jag nu satt mig i den situationen fick jag också se till att ta mig hem själv också.
Jag blev naturligtvis ledsen för detta och kände det som att det inte var viktigt för mina föräldrar vad som hände mig och kände mig därför lite övergiven. Men tänkte att jag får väl ordna så att jag kan ta mig till stationen eller någon busshållplats. Jag skulle just prata med tjejerna på kontoret om detta, när de plötsligt undrar om det inte är Helsingörsfärjan som mina arbetskamrater ska åka med eftersom det oftast är med dom man åker när man ska äta middag och då åker på en "Turabiljett"!
Jag tänkte efter och insåg att det som de just sagt lät väldigt rimligt och när de sen säger att Grenåfärjan är ju inget man klarar av på en kväll utan med den blir man ju borta minst ett dygn eller två. Ett liljeholmens gick plötsligt upp och jag förstod nu att jag varit helt fel på det från början. Tjejerna som såg att jag blivit ledsen innan, tyckte synd om mig och erbjöd sig att skjutsa mig bort till de andra färjorna. Det blev rallyfart över kajområdet ända bort till Helsingörsfärjorna, tjejen sprang med mig hela vägen bort till färjan, där en bestättningskille just var ifärd med att dra in landgången men hon hejdade honom och frågade om det fanns ett större sällskap ombord uppe i restaurangen, förklarade att jag blandat ihop färjorna och blivit försenad och om jag snabbt kunde springa in på båten och se om det var mina arbetskamrater som satt där inne. Besättningskillen var hygglig och jag kunde springa ombord.
När jag kom in i restaurangen, fick jag genast syn på välbekanta ansikten vid ett par långbord intill fönstret. När jag kom närmare, tittade allihop upp och såg väldigt överraskade och glada ut.
Ahhh, äntligen den försvunna systern är upphittad och tillbaka. Allt jag själv kände just då var bara en otrolig lättnad och en stor glädje över att ha hittat dem, det första jag gjorde var att beställa en "stor stark".
Hela den kvällen blev väldigt lyckad, vi avslutade middagen på båten med att gå på nattklubben "Dag och natt"!! Den kvällen var en av de trevligaste jag varit med om. Tyvärr fick jag aldrig något tillfälle att tacka de underbara tjejerna på Helikopterservice, för deras vänliga bemötande och osjälviska insats de gjorde för min skull. Men det värmde gott i hjärtat ska ni veta.
Ja, en liten anekdot ur mitt liv,
Ha en härlig dag
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar