Godmiddag är det väl dags att säga nu även om jag inte kommit så långt än. Jag har ledig dag och passade på att få en lång och skön sovmorgon. Välbehövligt!
Idag händer det inte så mycket mer än att hemmet behöver sig en rejäl omgång av dammtrasan, dammsugaren och kanske även golvmoppen skulle må bra av att få rasta sig lite.
Igår fick jag reda på att Catrins begravning med stor sannolikhet kommer att ske den nionde december. Samma dag vi har julfest med jobbet. Julfest i all ära, den är väl inte så viktig i detta sammanhang, men jag hade ändå sett framemot den. Nu får jag se hur jag ska göra. Catrin var en mycket kär svägerska till mig, som jag blev oerhört ledsen och förtvivlad över att redan behöva mista. Jag har redan tagit farväl på sjukhuset, men jag kan ändå inte på förhand nu veta hur min sinnesstämning kommer att vara på hennes begravning. Så därför får det nu bli så att jag får ta ställning till det just den dagen.
Men livet går vidare hur vi än förhåller oss. Vi, jag och min underbart snälla man, våra älskade barn, vi är ju en familj som måste leva våra liv och fortsätta med det vi håller på med. Så här är ju livet. Det består både utav liv och död. Vi föds och vi dör. Vissa unga andra gamla. Orättvisan i det kan vi grubbla oss gråhåriga över. Varför är det ofta de snälla och goda som tycks drabbas? Eller är det kanske inte alls så?
Min käre svåger har nu tillsammans med sin svärmor, åkt upp med sin barn till Catrins syskon i Sälen. Barnen verkar redan på denna korta tid, ha tagit det hela bra. Deras mamma har ju på något vis ändå inte varit deras vanliga, normala mamma det senaste året. Kanske har barnen redan under det här året glidit eller separerat sig lite grann från henne??? Det vet man ju inte. Men att hon inte har orkat vara deras mamma så som hon brukat, det har de ju märkt och levt med ganska länge ändå ur ett barns perspektiv.
Men nu har de bara sin pappa kvar. Han är en otroligt gullig och jättfin kille. Jag har uppfattat honom tidigare som känslig och mjuk. Men mitt i denna förtvivlan har han till alla vi andras förvåning, visat en styrka som vi inte trodde honom om. Det känns mycket bra. En annan trygghet för barnen är ju min gulliga svärmor, som bor några hundra meter från dem och som ända sen barnens födelse varit delaktig i stort sett varje dag. Det känns väldigt fint att det varit så. Hon har blivit nästan som en extra mamma till barnbarnen och de känner att de har både henne och sin pappa.
Vi bor också nära och träffat dem också väldigt ofta. Våra barn leker gärna tillsammans.
Nej nu mina vänner, kaffet kallar och jag måste ta itu med hussysslorna.
Ha en underbar fredag och ta gärna ett glas rött för att hedra Catrin!!
Puss och kram // Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar